Fler närpoliser hjälper knappast mot gängkriminalitet. Det behövs samordnade insatser från en rad myndigheter för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Trots det tror jag politikerna i Linköping har en poäng när de efter den tragiska dödsskjutningen efterlyser en daglig polisnärvaro i Skäggetorp.
Om polisen ska fungera behöver den vara tillgänglig för alla, inte minst i områden där otryggheten är som störst. Det gäller för övrigt inte bara polisen. Över huvudtaget är det viktigt att offentlig service finns där människor finns.
När jag reste runt under våren med ambitionen att få fler kommuner att ta emot flyktingar så var det många kommunföreträdare som tog upp samma fråga. Ja, då handlade det om statens närvaro som migrationsmyndighet. Det finns utan tvekan en vilja att hjälpa till med till exempel asylboenden, men man efterlyste samtidigt en närvarande statlig samarbetspartner. I bästa fall fick man åka till residensstaden om man behövde träffa Migrationsverkets ansvariga, ibland ännu längre.
Staten har under senare år koncentrerat och rationaliserat sin verksamhet. Pressade av årliga sparkrav och som en följd av urbaniseringen samt stimulerade av den nya teknikens möjligheter har kontor lagts ner och jobb flyttats. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Polisen och andra har inte längre ett lika finmaskigt kontaktnät över hela landet.
En naturlig utveckling, kan tyckas. Jag inser att jag som kontorskramare kan förefalla förfärligt gammalmodig. I dag kan vi som bekant sköta det mesta över datorn och via telefon. Men för det första finns det ingen naturlag som säger att den vi ringer nödvändigtvis måste sitta i Stockholm.
För det andra går det inte att klara allt med ny teknik. Polisens arbete bygger i stor utsträckning på tillit och kunskap om lokala förhållanden. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har många uppgifter som med fördel kan klaras med tekniska hjälpmedel, medan andra kräver en dialog och delaktighet. Om myndigheter ska verka proaktivt, till exempel söka upp företag, då är självklart den fysiska närvaron en förutsättning.
Jag har vid flera tillfällen diskuterat dessa frågor med generaldirektörer och andra. Svaret är som sagt att de är hårt pressade av ökade behov i kombination med realt minskade anslag. Det är säkert sant i många fall, även om centralisering inte alltid ger bättre ekonomi. Men visst, bra service kostar i regel pengar.
Vill vi att Sverige ska hålla ihop, att medborgare ska ha samma möjligheter även om de bor i Valdemarsvik, Filipstad eller Skäggetorp, då måste vi vara beredda betala.
Det var länge sedan regionalpolitik var en viktig politisk fråga. Möjligen antyder diskussionen i Linköping och på andra håll att något håller på att hända. Jag hoppas det.