Få har undgått att nyårsklockorna denna gång klämtade in i ett valår. Journalister med känsla för drastiska formuleringar talar till och med om ett supervalår.
En sak är säker. Den politiska diskussionen kommer att spetsas till och i värsta fall vulgariseras. Redan har tonläget skruvats upp betänkligt. Här finns skäl att känna sig kluven. Visst är polemik och konflikt demokratins livsluft. Utan skillnader blir politiken grå och väljarna oengagerade. I sämsta fall lockas också fler än annars av ytterkantspartier som presenterar enkla lösningar på svåra problem.
Samtidigt vet vi att många av de utmaningar vi står inför kräver en utsträckt hand över traditionella blockgränser. Sådan samverkan behövs av flera skäl. I sak blir besluten ofta bättre när de stötts och blötts utifrån skilda perspektiv. Det är dessutom nödvändigt att viktiga frågor förankras bredare än den tillfälliga majoritet som sitter vid maktens grytor.
Paradoxalt nog står Sverige detta valår inför flera politikområden vars långsiktiga lösningar behöver beslutas i bredare samförstånd.
För det första skatterna. Nuvarande skattesystem som stammar från överenskommelsen i nittiotalets början har blivit svårtytt och fyllt av undantag och särregler. Behovet av en reform baserad på grundläggande principer är överhängande. Rimligen står sig utgångspunkterna om neutralitet och likformighet väl. Då landade man i breda beskattningsbaser och inskränkta avdragsmöjligheter manifesterade i högst 50 procentiga marginalskatter på arbete och enhetlig moms på 25 procent.
För det andra arbetslöshetsförsäkringen. Den har länge varit en grundpelare i vår välfärds- och arbetsmarknadsmodell. Socialförsäkringsutredningen har tyvärr inte levererat en reform av a-kassan. En rimlig kompromiss över blockgränserna vore att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk på samma sätt som sjukförsäkringen. Självklart är att taket i arbetslöshetsförsäkringen samtidigt höjs och indexeras.
För det tredje pensionerna. Andelen äldre i Sverige ökar samtidigt som de yrkesverksamma blir färre. Ekvationen är ohållbar om vi ska behålla nuvarande solidariskt finansierade välfärdssystem. Lösningen stavas att öka produktiviteten och antalet arbetade timmar. Även här krävs en förnyad pensionsuppgörelse över partigränserna där alla komponenter inklusive pensionsåldern ingår.
Kommer något hända före riksdagsvalet? Knappast. Kommer något hända efteråt? Troligen. Utöver det skriande behovet brukar väljaren i gemen faktiskt uppskatta när de förtroendevalda lägger en del av käbblet åt sidan och hittar konstruktiva lösningar på gemensamma utmaningar.