Uppvuxen på Vikbolandet med en pappa som träslöjdslärare hade Malin Eriksson skapandet i blodet.
– När det var elevens val i skolan valde jag alltid att hålla på med bild och form och på gymnasiet tyckte min lärare att jag borde söka till Konstfack. Men jag ville inte plugga efter gymnasiet, berättar Malin Eriksson.
Hon började arbeta inom psykiatrin, träffade en man och köpte hus i Svärtinge, där hon hade verkstad med drejskiva och ugn.
– Sedan separerade vi, jag flyttade till en etta i Ektorp och höll inte på med keramik på 25 år.
Men allt förändrades efter en dröm för tre år sedan.
– Jag drömde att jag drejade en kopp, vaknade och kände att jag måste göra något med mitt liv. Jag anmälde mig till en drejkurs på Folkuniversitetet i Norrköping och det kändes så rätt, betonar Malin Eriksson.
Hon har bott i hus i Butbro sedan 2004 och valde att göra om nedervåningen och Lilla Krukmakeriet i Butbro blev verklighet.
– Jag har jobbat med många svårt sjuka människor inom psykiatrin i många år. Ett jobb där man ibland tar med sig jobbiga upplevelser hem, då är det skönt att sätta sig vid drejskivan, där man måste vara koncentrerad och kan koppla bort allt.
Det blir många timmar i verkstaden, där främst bruksföremål, bland annat temuggar, skålar och ljusstakar skapas.
– Först hade jag bara tänkt göra saker till mina närmaste, sedan har intresset vuxit och jag får fler förfrågningar.
Vad har du för målsättning med ditt krukmakeri?
– Min ambition är att starta upp ett företag. Samtidigt är jag realist och vet att det är svårt att leva på det här. Jag ser prestigelöst på det, jag lever här och nu och njuter av att dreja. Att dekorera och skapa är så rogivande för mig som är väldigt rastlös, säger Malin Eriksson.
53-åringens bostad ligger precis bredvid Butbrovägen.
– Huset är byggt för diversehandel och har även varit mjölkaffär. En man som var uppvuxen här kom förbi och tyckte det var roligt att det har blivit butikslokal igen.
Sedan 2007 har Malin diagnosen MS, men med hjälp av bromsmediciner fungerar hennes vardag utan problem.
– Jag har jobbat med människor i över 30 år, personer med neurologiska sjukdomar, MS, Huntington och stroke. Människor som trots att de har dödliga sjukdomar har sån livsglädje och är positiva in i det sista. Man får en annan syn på livet när man upplevt sånt, konstaterar Malin Eriksson.