Vi sågs på Hugos i Finspång en kväll tidigare i veckan. Melinda Balogh bar med sig en väska full av bilder, böcker och häften. Jag gick därifrån full av intryck, upplevelser och av glada tankar om konst och skapande.
"Det har alltid bubblat i mitt huvud av saker som vill ut, som vill skapas, som vill göras. Sen jag var ett litet barn har jag känt en dragning till färger, rytmer, former, ord, bilder, danser, dofter, rörelser och vågor i tillvaron," berättade Melinda Balogh för mig.
Det där lilla barnet Melinda växte upp i Buda - delen av Ungerns vackra huvudstad Budapest. När hon var sju år gammal sattes hon av sin mamma i en klassisk balettskola. Hon älskade att dansa.
"Jag hade så roligt. Dansen var det bästa jag visste. Lärarna på skolan upptäckte ganska fort att jag inte klarade av att dansa i grupp så där som balettdansare ofta övar och agerar på scenen. Att stå i en lång rad och göra precis likadant som alla andra; det har aldrig lockat mig. När balettskolan hade uppvisningsdanser för föräldrar och andra anhöriga så fick jag därför dansa för mig själv och som jag ville. Det var kloka och bra lärare som inte försökte göra om mig", sa Melinda.
När hon var elva år så flydde hon tillsammans med sin mamma och sina syskon ut ur Ungern. Familjen hamnade i ett flyktingläger i Italien under ett halvår.
"Det är förstås orättvist mot Italien som ju faktiskt tog emot oss men sedan tiden i lägret så känner jag avsmak för italiensk mat. Jag tål inte pizza och inte pasta och framförallt så kan jag inte tänka mig att äta tomater i någon form; allra minst tomatsås", berättade Melinda och skrattade stort.
Skrattet är alltid nära hos Melinda Balogh. Hon är som en vandrande kreativ process som har roligt.
"För mig är det viktigt att ha roligt. Skapandets glädje är det jag är ute efter, det jag söker och det som får mig att skapa ännu mer och att ha ännu roligare", berättade hon för mig där vi satt bland de övriga gästerna på Hugos och hade det just roligt.
Från flyktinglägret i Italien hämtades Melinda Balogh med flygplan till Sverige och till Finspång. Hon har stannat kvar i Finspång under alla år med undantag för studieintensiva utflykter till Stockholms universitet där hon lämnade som filosofie kandidat i konstvetenskap. Hon har även lärt sig fotografi på Biskops Arnö folkhögskola.
"I Finspång hamnade jag på Storängsskolan. Där hade jag turen att träffa läraren Kurt Spjut som spelade gitarr och sjöng på musiklektionerna och som lärde mig att konsten att göra streck när jag målade", sa Melinda. En annan viktig person från starten på Melindas Finspångsliv var "tant Lillan" på biblioteket.
"Hon brydde sig inte om att jag inte förstod svenska utan talade med mig från första dagen om den svenska kulturen och om svenska traditioner och om allt mellan himmel och jord. Jag var ju bara ett barn och hon var en vuxen kvinna men det hindrade inte att vi senare blev nära väninnor", berättade Melinda.
Hon har gjort så otroligt mycket att det är lönlöst att försöka ge en bild av hennes konstnärskap på det utrymme jag har till förfogande. Melinda Baloghs böcker om bilar, om stenar, om meditation och barnboken om trollkarlen Grönskägg, hennes målningar av Beatles musik och de abstrakta målningarna i guld och olja, hennes smyckestillverkning, hennes kurser i frigörande dans och i den indiska läkekonsten Ayurveda, hennes örtodlingar och hennes nya bokprojekt om kulturväxternas betydelse och hennes allt annat vad hon gör och skapar förenas av flera gemensamma beståndsdelar. En av de allra viktigaste är att det ska vara roligt och enkelt; även om det kan vara svårt.
"Här i Finspång fanns ingen balettskola. Min iver att uttrycka mig med kroppen föste mig mot yogan. Någon sådant fanns inte heller här men det var bara att låna en bok, titta på bilderna och sedan sätta igång. Det är det som är den kreativa processen. Gör det här och nu. Ut med det. Självklart att du kan om du vill; det är inget att fundera på", sa Melinda och log stort och övertygande.
Den tonåriga Melinda Balogh blev varse att det var ganska raggarbilstätt i Finspång. Hon drogs till de vackra och formrika "amerikanarna" och började måla av dem. Snacket började gå om hennes målningar och folk hörde av sig för att köpa bilder på sina egna bilar.
"Mitt affärssinne har väl aldrig varit särskilt utvecklat. Jag skapar för att jag vill. Kan jag sälja är det förstås bra men det är inte därför jag skapar", sa Melinda Balogh.
Gouache