”Min farfarsmor Augusta Ekelund var ett resolut fruntimmer. Hon överlevde sin make Conrad med 40 år och omvandlade Ysunda från ett spikbruk och till en lantgård”, berättade Märta Ekelund för mig när jag häromdagen hade glädjen att samtala med henne en stund.
För några år sedan flyttade Märta in från Ysunda och till en lägenhet i Finspång. Den sjätte generationen av Ekelundare har nu tagit över ansvaret för Ysunda gård.
”Vi var fem syskon i den femte generationen och nu är det sju syskonbarn som fortsätter den vandring som inleddes då farfarsfarfar Magnus Lorentz Ekelund köpte Ysunda 1826”, sa Märta Ekelund.
Hon är född 1938 och yngst i sin syskonkull. Märta Ekelund har själv inga barn. Hon kan rå sig själv. Vilket betyder att hon har massor av tid över för andra.
”Jag har hört att de kallar mig för ”Finspångs svarttaxi”, sa Märta och skrattade varmt och gott.
En gång fick hon träda in som en ”pappa i familjen” när en kvinna och trebarnsmor från Kongo som bodde i Finspång blev av med sin karl som utvisades.
”När hon födde sitt tredje barn blev det komplikationer och hon och barnet blev kvar på Vrinnevisjukhuset. Det fanns ju ingen annan så jag fick ta mig an de två äldre barnen och se till att vardagen fungerade för dem,” berättade Märta Ekelund. Jag har svårt att tänka mig någon tryggare och mer lämpad person för sådana uppdrag än Märta Ekelund. Här talar vi om en person som vandrat mellan byar i Kongo för att upplysa om hälsovård, som kört stora Land Rovers på leriga och ravinkantade stigvägar, som krupit på stockar över afrikanska raviner och som haft anledning att tacka Gud många gånger för att hon fått stanna kvar i jordelivet.
När Märta Ekelund var 17 år lämnade hon Ysunda och sina föräldrar för att läsa på folkskollärarseminariet i Linköping.
Hennes första lärarjobb var i Vemdalens socken i Härjedalen mellan 1959 och 1961.
”Eleverna gick i sjuan och var 13 år och jag var 21. Vi gjorde en skolresa till Stockholm. När jag skulle betala för klassens inträde på Gröna Lund fräste försäljaren ”Har ni inga lärare med er?”
Efter äventyret i Härjedalen blev det ett år som lärare i Torstorps skola; lite mer på hemmaplan. Men hon tvivlade på sina lärartalanger.
”Jag var nog ingen bra lärare. Jag hade det svårt med disciplinen”, sa Märta Ekelund. Så kanske det var då. Men jag är lite skeptisk för nu. Märta utstrålar pondus och målmedvetenhet som få. Hon kanske är onödigt självkritisk? Eller så vill hon inte förhäva sig i onödan; mänskan spår men Gud rår, som min gamla farmor Lisa alltid avslutade varje diskussion.
Hur som helst. Märta Ekelund sökte sig till dåvarande Missionsförbundets missionsskola på Lidingö. Det var inte något tryck från familjen som fick henne att slå in på den kristna banan på det sätt som hon kom att göra.
”När vi var små fick vi gå till Söndagsskolan i Melby missionshus. Arrendatorsparet på Ysunda var missionsförbundare och arrangerade ungdomsläger varje sommar på gården. Det var alltid missionärer med på lägren son berättade om sina resor och uppdrag i fjärran länder. De blev mina influencers. Där och då grundades missionsintresset”, berättade Märta Ekelund.
Mellan åren 1969 till 1987 tjänstgjorde hon sammanlagt tolv år i Kongo. Hon undervisade i engelska på franska i skolor där skolklasserna bestod av upp till 90-talet elever. Då blev det svårt med disciplinen!
”Det viktigaste jag gjorde i Kongo var nog att lära folk att bygga riktiga dass!”, sa Märta Ekelund.
Hon berättade för mig om hakmaskens och spolmaskens ofta dödliga härjningar i trakter med bristande hygien.
”Under ett år gick jag från by till by för att undervisa om dass”, berättade Märta.
1987 beslöt hon att stanna hemma hos sin mor på Ysunda som var lite sjuklig.
”Hon var änka, nära 90 och det kunde väl handla om några år. Mamma levde dock tills hon blev 106 år gammal. När hon dog så var jag själv 66 år och pensionär och Kongo var ett avslutat kapitel”, sa Märta.
Hon har ett digert program i veckorna. Dels ”för sig själv” med aktiviteter i bland annat två pensionärsföreningar, i Kammarmusiken i Östergötland och i vänföreningen för Länsmuseet i Östergötland. Och dels för andra i olika sammanhang och föreningar.
”Man ska leva för varandra som den gamla sången lär oss. Gör det lilla du kan så länge som du kan. På så vis besegrar ljuset alltid mörkret gång på gång”, sa Märta Ekelund.