Den nya kårledaren för Frälsningsarmén i Finspång har innehaft mängder av tjänster och uppdrag på många olika platser. Maud Fennvik föddes i Strängnäs och via Eskilstuna och Skövde gick flytten till Göteborg, där hon tillbringade större delen av uppväxtåren.
– Jag pluggade till mellanstadielärare och jobbade som det utanför Göteborg i över åtta år.
Hon blev troende i 25-årsåldern.
– Jag var ateist sedan 16-årsåldern. Men min pojkvän och jag separerade och det var jobbigt i skolan med lite resurser. Nånstans på vägen började jag söka meningen med allt. Jag bestämde mig för att gud finns, säger Maud Fennvik.
Efter att ha provat lite olika kyrkor blev hon frälsningssoldat som 26-åring.
– Jag kände mig mest hemma hos Frälsningsarmén. Där var det flera medlemmar som ofta sa: "Vad roligt att du är här".
Det blev frälsningsofficersutbildning i Stockholm, arbete med barn och ungdomar, i såväl Uppsala som Stockholm och på ett behandlingshem vid Mälaren innan resan gick långt österut.
– Jag tog tjänstledigt för jag ville åka utomlands. Jag bodde i Peking och studerade kinesiska i ett och ett halvt år. Jag pluggade på en språkskola med människor från hela världen. Det var min mest spännande tid. Det var väldigt trångt på bussarna och alla filer på gatorna var för cyklister, betonar Maud Fennvik.
Tillbaka i Sverige väntade uppdrag i Mölndal och Jönköping innan det blev utlandsuppdrag i Lettland.
– Jag jobbade med barn och ungdomar, administration och gudstjänster på olika platser. Vi startade upp flera kårer och sociala verksamheter i Lettland, det var både spännande och frustrerande.
Under de åtta och ett halvt åren från 1995 och framåt fick hon se ett lettiskt samhälle i förändring.
– Det blev mer demokratiskt. Det var mycket korruption tidigare, så är det inte i dag.
Vad var det roligaste under dessa år?
– Att få vara ansvarig för och hjälpa barn som kommer från svåra omständigheter, ofta med föräldrar med alkohol- och drogproblem. Vi erbjöd barnen tillfälligt barn- och ungdomsboende och de lärde sig tillit till vuxna. Många av barnen är i dag högutbildade med egna familjer, medan flera andra barn blev adopterade till bland annat Sverige, Finland och USA, säger Maud Fennvik.
Åter i Sverige arbetade hon i Hisingskåren, på ett lågtröskelboende för missbrukare och ett familjehemscenter i Göteborg, innan flytten gick långt norrut, till Haparanda.
– En kår startades upp där, med ett center som hade öppet på dagarna. Det var spännande att vara med och bygga upp något som växte till något stort. Sedan var det kul att bo precis på gränsen mellan Sverige och Finland.
65-åringen hade, efter över sju år i Norrbotten, planer på att trappa ner när förfrågan om att börja jobba i Finspång dök upp.
– Det är ett roligt och spännande uppdrag. Hörde att många finländare bor i Finspång, vilket känns kul eftersom jag bott länge i Haparanda.
Som kårledare i Finspång arbetar hon med gudstjänster, samtal, predikoturer och olika aktiviteter. Första tiden har handlat mycket om att lyssna, lära känna människor och bygga relationer.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Jag tycker om undervisning och att predika. Möjligheten till samtal och framförallt att lyssna. Som samtalspartner kan man ofta få vara med om något slags helande, när människor förvandlas på rätt sätt, säger Maud Fennvik.