Jag sitter hos Ulla Johansson på Hyttvägen i Finspång. Ulla flyttade in till Finspång från Lotorp 1947 då hennes föräldrar fick kontrakt på en lägenhet inne i samhället. Flytten innebar bland annat att fadern slapp de långa cykelturerna i alla väder och vid alla klockslag mellan hemmet i Lotorp och treskiftsarbetet på industrin. Vi sitter i hennes fina och ljusa kök och samtalar om vad som händer på orten nuförtiden. Intill för bara några år sedan hade hon uppdrag i snart sagt varenda förening som fanns i bygden. Nu är det lite lugnare, säger Ulla och trugar på mig ännu en superb nyuppvärmd liten bulle. Då ringer det på dörren. Besöket är väntat. Mannen som kliver in hos Ulla Johansson på Hyttvägen har ringt och förvarnat om sin ankomst. Han ska köpa batterier till sin hörapparat. Ulla har ett lager av batterier och andra hjälpmedel hemma. Hjälpmedlen tar hon med sig hem från sina möten inom handikappsrörelsen i Norrköping.
”Tre för en hundring” instruerar Ulla sin sambo som är den som tar hand om batteriaffären ute i hallen medan hon och jag sitter kvar vid kaffebordet i köket.
När Ulla Johansson var femtio år sa ryggen stopp. I sitt jobb som undersköterska skulle hon lyfta en gammal dam ut ur ett badkar. Det var det sista Ulla gjorde som anställd. Sedan dess har det blivit ett oräkneligt antal timmar, kvällar, dagar och helger i föreningslivet. Där har varit partiet, facket och Hyresgästföreningen. Där har inte minst varit ett tongivande arbete som ordförande i Pensionärernas Riksorganisation PRO i Finspång.
Ofta har hennes föreningsaktiviteter haft inriktning på att göra livet lite enklare och lite lättare för alla de som kämpar med funktionsnedsättningar av alla de slag.
Sommaren 2014 intervjuades Ulla Johansson i Folkbladet inför omröstningen till Årets Finspångare. Till vår reporter Karolina Wiborn sa hon att: ”Det är bara min läggning. Det känns viktigt att stötta och hjälpa människor.” (Ulla Johansson vann titeln Årets Finspångare det året.)
Föreningar liksom suger sig intill Ulla Johansson. För några år sedan - efter en stroke - flyttade hon in till sin lägenhet på Hyttvägen.
”När jag gick där och bar mina flyttkartonger första dagen så fick jag frågan om jag inte kunde bli ledamot i Bostadsrättsföreningens styrelse!”, berättar Ulla.
När vi träffas är Ulla Johansson nöjd. Kvällen före hade Socialdemokraterna i Finspång haft möte och röstat fram sina kandidater till nästa kyrkoval. Hon tycker det är viktigt att S är med i kyrkan säger hon. Följdriktigt blev hon mycket besviken då partiet av olika skäl missade att sända in sina kandidater i tid för den nu gällande mandatperioden.
”Jag gillar heller inte att Härnbro (kommunstyrelsens ordförande S) har sagt att han tycker att partiet inte ska ställa upp i kyrkvalet”, säger Ulla till mig och ser bestämd ut på det där sättet att jag förstår att hon har fått saker och ting gjorda i sina dagar.
Som gammal kooperatör gläds hon över de kooperativa satsningarna på Viberga och i Skärblacka.
”När jag satt i medlemsrådet på 1960-talet hade vi 17 butiker och två livsmedelsbussar och två fiskbilar bara här i NÖK; Norra Östergötlands konsumtionsförening”, berättar Ulla Johansson när vi talar om vilken enorm utveckling på gott och ont som präglat Finspång under hennes livstid.
”Och nu kommer Vårdcentrum, vi har höghus och ett populärt Kulturhus. Nu driver vi på för att det ska byggas ett allaktivitetshus nere vid stationsområdet; det skulle kunna bli en bra samlingspunkt inte minst för många äldre och ensamma”, slutar Ulla Johansson och gör sig redo för att åka in till Norrköping för ett styrelsemöte med DHR.