Det säger Stefan Arver som är överläkare och docent på Centrum för andrologi och sexualmedicin på Karolinska universitetssjukhuset. Han menar att det finns sätt att minimera riskerna för att barn utsätts för övergrepp:
- Barn som är sköra och inte har så många andra vuxenkontakter kan lätt bli utelämnade och hamna i en beroendeställning till en sådan här person. Så det kan man titta efter. Och ju fler vuxna som engagerar sig i en förening, desto mer insyn blir det och man minskar risken att den här beroendeställningen etableras, säger han.
Till hur små barn kan man ge den här typen av information?
- Barn som är fyra-fem år, till och med yngre, kan ge uttryck att det inte är något som är bra. Det går absolut att berätta för dem och det är viktigt att barnen kan känna trygghet och våga berätta om det, utan att hamna i fällan att ha dåligt samvete och känna skam, säger han och fortsätter:
- Om någon tar på ens kropp och det är obehagligt, då har man rätt att säga till att man inte vill. Barn har rätt att säga att de inte vill sitta i farbror X knä eller sova över his morbror Y. Barnen har tidigt någon medvetenhet om det som har med sexualitet att göra. Det viktiga för barn är att känna trygghet och att hamna i fällan att få dåligt samvete, säger Stefan Arver.
Är individuella idrotter mer utsatta än lagidrotter?
- Det tror jag inte spelar någon roll. Där barn samlas är en attraktiv miljö att vistas för personer med den här läggningen. Det handlar snarare om beroendeställningen som den unga kan få till personen.
- Samtidigt får man inte ta död på det sanna engagemanget hos barnen. Det gäller hitta balansgång. Man ska bli skeptisk på rätt nivå, säger Stefan Arver.