Finspång Aron Oskarsson föddes som en ”sladdis” i familjen. Hans två bröder Arvid och Gunnar var runt tio år äldre. Nu vid 87 års ålder är Aron fortsatt en sladdis; fast nu i andra änden av livet så att säga.

”Min hustru Anne-Marie och jag fick sex barn. De har sedan i sin tur fått 18 barn som i nästa led har 10 – snart 11 – barn. Med alla ingifta och partners så har vi blivit en riktig klan på runt 50 personer”, sa Aron och småskrattade. Vi träffades hemma hos honom i den fina lägenheten i Finspång där han sedan sex år tillbaka bor en trappa upp från en av hans söner och hans familj. Hustrun Anne-Marie gick bort för tjugo år sedan.

Aron Oskarsson är en historieberättare av rang. Historien om hur han på sommaren 1932 föddes som Elof Andersson för att bara en månad senare förvandlas till Aron Oskarsson är inte dålig. Att Zarah Leanders första svärfar har en nyckelroll i historien gör den definitivt inte sämre.

Artikelbild

| Aron med två av sina silverskedar. "Någonstans ska det finnas en tredje sked som tillhörde Magnus Svartling", sa Aron som ine gett upp hoppet om att hitta den.

”Jag var nog inte ett planerat barn utan kom ganska oväntat. Den dagen jag föddes hade Elof namnsdag och mor och far tänkte väl att så får det bli; pojken får heta Elof. När dopet närmade sig så fick de emellertid lite kalla fötter. Revymannen och komikern Elof Ahrle hade precis börjat slå igenom i buskisbranschen och mina föräldrar misstänkte att det kunde vara en belastning för mig att heta Elof. Jag skulle kunna bli retad på skolgården. Så de kollade i kalendern och såg att dagen efter Elof hade Aron namnsdag. Så de bestämde sig för att jag skulle heta Aron”, berättade Aron.

Dopet skulle ske en lördag i juli. Prästen i Risinge församling hette Pontus Leander. Han var pappa till Nils Leander vars äktenskap med Zarah Leander hade upplösts precis i början av 1930-talet.

”Pontus Leander tyckte inte att jag skulle heta Andersson i efternamn. Min pappa hette Andersson eftersom hans pappa hette Anders i förnamn. Då min pappa hette Oskar i förnamn bestämde prästen att jag – och mina bröder – skulle heta Oskarsson istället för Andersson”, berättade Aron för mig där vi satt i hans vackra vardagsrum omgivna av konst på väggarna och av silverskedar i vitrinskåp.

Metallen silver har en särskild plats i Aron Oskarssons liv. Men först några ord om pedagogik; en annan viktig pusselbit i Arons tillvaro.

Aron arbetade som historia - och svenskalärare; mestadels på Bergska skolan. Han och Anne-Marie – som också var lärare och från Norrköping – tillfrågades 1958 om att arbeta på dåvarande Realskolan på Högalidsskolan. De hade studerat i Uppsala där Aron tänkt sig att ta en doktorsexamen i historia. Så blev det dock inte. Anne-Marie blev med barn och livet tog en annan vändning.

”På den tiden var det så att man som nybliven lärare skulle anmäla sig kommunhuset i Finspång för att registreras. Vi fick svara på några frågor och jag var lite nervös. Frågorna om namn och adress klarade jag bra men när tjänstemannen frågade mig om civilstånd så slog det slint. Jag svarade Filosofie Magister! Jag såg i tjänstemannens ögon hur hon tänkte att den där han blir inte gammal här”, berättade Aron och småskrattade.

På sitt första jobb som lärare på Realskolan hade Aron möten med elevernas föräldrar.

”Den enda frågan jag fick var ”sköter han sig?” Jodå, sa jag men han är lite svag i matematik. Det noterades men utan särskild dramatik. Det viktigaste var att eleven skötte sig,” sa Aron.

Att ”sköta sig” är inte oviktigt. Dagens elever skulle nog ha lättare att klara kunskapsmålen om det var mer självklart att man sköter sig i skolan. Därom var Aron och jag överens.

Han var en ”berättande lärare” som från sin kateder gärna introducerande eleverna i ämnet genom korta föreläsningar följda av uppgifter och frågor.

”Jag minns särskilt en gång då jag föreläste om mellankrigstiden i Sverige. Jag talade om Per-Albin Hansson och folkhemsbygget och om S trestegsmodell för politisk, social och ekonomisk demokrati. Efter några minuter blev jag avbruten av en yngling som räckte upp handen och sa att ”nu får det vara slut på den här socialdemokratiska propagandan!” Han fick ta hand om nästa lektion och vad jag minns så gick det bra för honom i livet”, berättade Aron.

Tillbaka till silvret. Aron planerade att ta en doktorsexamen i historia genom att läsa kursen på egen hand hemma i Finspång. Det gick bra ända tills han bland de 25 000 sidorna litteratur fann en artikel om en skattereform år 1800 där innehav av silver spelade en stor roll. Där bytte Aron bana. Doktorsexamen lades på hyllan och silverskedarna började samlas i skåpen.

”Jag har forskat om hur lönerna för smederna stegvis under 1800-talet började betalas ut i silver enligt komplicerade tariffer. Producerade de mer järn än vad avtalen sade så kunde de få betalt i silverskedar som vägde enligt tariffernas bestämmelser”, berättade Aron.

Han visade mig fina graverade skedar som smederna Jakob Rogström i Lotorp och Magnus Svartling i Börsjö/Stjärnvik fått som extrabetalning 1811 respektive 1821.

På slutet blev det också lite politik. Aron var kommunist i sin ungdom. Sedan mycket länge är han dock socialdemokrat. Han är inte så aktiv numera.

”Stig Andersson (tidigare kommunalråd för S) skjutsar mig till möten ibland. Jag är nog inte så förtjust i hur det är i politiken vare sig lokalt eller nationellt. Man måste tala med varandra i det politiska, det tycker jag”, blev Aron Oskarssons slutord i det här samtalet.