Vore jag en person med finska rötter och bodde jag i Finspång så är jag säker på att jag skulle vara medlem i Finspångs finska förening. Så känns det i vart fall efter en timma tillsammans med ordföranden Riitta Saapunki, kassören och sekreteraren Sirkka Soininen, föreningens nöjesordförande (tillika Sirkkas man) Veikko Alaverronen och det äkta paret Tyyne och Pentti Rantala som bland en hel del annat ansvarar för ”balansgympan” varje måndagsförmiddag och för pensionärsträffen på torsdagar.
Det var länge sedan jag skrattade så mycket ihop med obekanta människor. Vi satt runt köksbordet i finska föreningens villa på Vallonvägen 20 och talade om livet och tingen ur ett finskfinspångst perspektiv.
Föreningen bildades 1960 och höll länge till i det gamla Kommunalhuset längre ner på Vallonvägen.
”Vi hyrde där i många år men sedan ville kommunen göra något annat med huset så då åkte vi ut. 2001 fick vi möjlighet att köpa det här huset av kommunen”, berättade Riitta Saapunki.
”Det här huset” är en gammal röd tvåfamiljsvilla som på grund av sin närhet till industri och kontaminerad mark inte är tillåten som bostad. Som lokal för en aktiv och händig förening är den dock en fullträff. Den har blivit som ett andra hem för många i föreningen.
”När vi har julmat och julfest här så slipper vi gå hem klockan ett som vi skulle gjort om vi varit på en krog. Här är vi ju hemma och festen kan fortsätta till fem om det skulle vara så,” sa Veikko med ett varmt leende.
Han kom till Finspång som 21-åring 1971. Under den första veckan sökte han och hans flickvän efter jobb på varenda industri i Finspång. Men det var kärvt. De var beredda på att ge upp; biljetterna hem var bokade till lördagen. På fredagseftermiddagen gick de tillbaka till Sapa – Gränges, Metallverken – och berättade att de skulle åka tillbaka till Finland nästa dag om de inte fick något jobb.
”Nåja, nog ska vi kunna hitta på något blev svaret. Och nu 47 år senare så arbetar jag fortfarande där”, berättade Veikko och skrattade stort.
Riitta Saapunki kom till Finspång som 10-åring 1970 när föräldrarna fick jobb i industrierna.
”Det var mycket barn - ungdoms - och familjeaktiviteter i finska föreningen på den tiden. Vi var mycket där och vi hade mycket skoj. Föreningen hade runt 600 medlemmar på den tiden. Mamma och pappa flyttade tillbaka till Finland på 1980-talet med jag stannade här och fick barn och familj”, sa Riitta.
Nu är det 120 medlemmar kvar i föreningen. Och medelåldern är betydligt högre.
Håller finländarna i Finspång på att ta slut, frågade jag?
Ett varmt skratt med flera stänk av vemod rullade runt bordet. Självklart är det många och dubbla känslor som rör sig i rummet. Deras barn har bildat familj med i många fall svenska partners och barnbarnen känner till sina finska rötter men det talas inte finska längre.
”Jag valde att bli svensk och att stanna kvar i Finspång när mamma och pappa återvände till Finland. Det ångrar jag inte en sekund. Samtidigt är jag glad för att våra barn och deras familjer tycker det är kul att komma hit till föreningen och vara med på fester och evenemang”, sa Riitta.
Tyyne och Pentti Rantala kom till Finspång från Huddinge 1978. Pentti arbetade på bygge.
”Huddinge blev alltmer otryggt när de sociala problemen och missbrukare tog över i delar av den nybyggda förorten. Tyynes bror bodde i Finspång och vi bestämde oss för att skapa ett tryggare liv här”, berättade Pentti.
Mest nyanländ till Finspång är Sirkka Soininen. Samma vecka som hon blev änka i Finland blev Veikko Alaverronen änkling i Finspång. Sirkka och Veikko träffades – som i en film faktiskt – och Sirkka tog ”sabbatsår” från Posten i Finland där hon hade en chefsbefattning.
”Genom nätverket här i finska föreningen tipsades jag om ett jobb på Alstom som jag sökte och fick”, sa Sirkka.
Om ett par år är det dags för 60-årsjubileum på Vallonvägen 20. Får jag en inbjudan så kommer jag. Det lovar jag. Och då vill jag dansa humppa.