Solen skiner över Rejmyre denna vårdag i april när vi ses igen på Glasbruksvägen 60. Två snickare är i full färd med att slå upp stommen till ett nytt hus, som ska stå klart här i slutet av augusti. I gräset ligger Festispaket och färgglada barnstrumpor.
– Ja, här har tydligen våra barn varit och lekt, det kan man ju se tydligt, säger Karolina Gustafson med ett skratt medan hon visar runt.
Fram till att huset är klart bor de i ett radhus som de hyr.
För ett år sedan såg det annorlunda ut här. Stora delar av tomten liknade mest en ruinhög, avspärrad med plastband. Mitt i förödelsen stod två personer fyllda av sorg, Karolina och Thomas Gustafson, vars liv förvandlades till en tragedi på bara några minuter.
Det var den 24 mars strax efter 13.30. Thomas, som befann sig på tomten tillsammans med yngsta sonen Andreas, kände brandlukt inifrån huset. Han slet upp dörren och möttes av stora lågor. Utan att tveka sprang han in med ett enda fokus, att hitta äldsta sonen Casper och familjens schäferhund.
Men till slut tvingades han att ta sitt livs svåraste beslut medan lågorna jagade honom. Att ge upp sökandet och hoppa ut genom ett fönster på andra våningen. Han fördes med brännskador till Vrinnevisjukhuset.
Den fysiska smärtan är sedan länge borta. Däremot inte den psykiska.
– Den kommer alltid finnas kvar på ett eller annat sätt. Det går knappt en dag utan att jag tänker ”Om jag gått åt rätt håll i huset hade jag kanske hittat Casper” Jag tänker ”om” hela tiden. Jag har nog mest bearbetat min sorg i tystnad. Inte pratat så mycket, säger han.
Karolina, som inte var hemma då det hände, konstaterar att hon i sitt sorgearbete, varit mer arg och frustrerad. Hon har framför allt haft svårt att släppa det faktum att deltidsbrandmännen, som snabbt var på plats, inte hade tillgång till den utrustning som krävs för att kunna göra ett släckningsarbete av den här omfattningen. Så stora vattentankar finns inte på orten.
– Det har jag ältat mycket, slår hon fast.
Mitt i all kaos har Thomas och Karolina varit tvungna att ta hand om sina två andra barn, Andreas som fyller sex i höst och Matilda som är nio.
– Andreas förstod nog inte till en början att Casper var borta. Matilda ville mer att allt skulle vara som det brukar. Skolan blev väldigt viktig för henne, säger Karolina och Thomas tillägger:– Vi har pratat öppet om allt och försökt att fokusera på dem så mycket som möjligt.
I mitten av maj förra året begravdes Casper. Familjen hade bjudit in nära vänner för att göra dagen precis som de tror att Casper skulle ha uppskattat.
– Alla hade med sig solrosor, för Casper älskade solrosor. Och så spelades musik från Babblarna, Pling-plong-sången. Då kunde inte ens prästen stå still, skrattar Karolina.
Och nu kan hon skratta igen. För en månad sedan hade hon en dipp och trodde att det skulle dröja länge innan hon tog sig tillbaka igen.
– Jag satt här ute på en bänk och skulle sortera de saker som var Caspers från särskoleklassen han gick i. Jag såg det han skrivit och pysslat med. Och så fanns det en minnesbok från personalen och elever. Då brast allt.
Men tillsammans har Karolina och Thomas tagit sig igenom mardrömmen. Och det är också något som de tänkt mycket på under året.
– Går man igenom en sådan här sak tillsammans finns det inget som kan splittra en. Därför har vi bestämt oss för att just här, på den mest centrala platsen i vårt liv, förnya våra löften nästa år, avslöjar Karolina och möts av ett leende från Thomas.
Fotnot: Enligt utredningen var orsaken till branden ett kylskåp som fattat eld.