Gömd och glömd gruva

I Risingeskogen döljs ett mindre gruvkomplex som fått stå och förfalla sedan dess blomstringstid för 100 år sedan. Sätragruvornas framgångstid blev mycket kortvarig.

6 maj 2017 17:00

Det är inte helt lätt att hitta till platsen men efter att ha frågat oss fram hittar äntligen Folkbladets team rätt. Vi tar en stig som leder rätt in i vad som kan beskrivas som en klassisk svensk trollskog – gamla granar, mossa, hängande lavar, rotvältor. Men plötsligt dyker ett mossbelupet betongfundament upp bredvid stigen, genomborrat av större och mindre granar – här har uppenbarligen mänskliga aktiviteter ägt rum för inte allt för länge sedan. Och där framme ser vi en tunnel genom berget, i diket rinner vatten med en rostbrun ton och ett staket ringlar sig uppför bergssidan.

Vi är vid Sätra gruva som göms i Risingeskogen vid väg 215 strax söder om Doverstorp – en av de platser som listas i Kulturarv Östergötlands lista över "Gömda och glömda" destinationer i länet. För nästan exakt 100 år sedan var det stor aktivitet på den här platsen – 80 personer ska ha arbetat här med brytningen av svavelkis. Anledningen till att bolaget AB Kis beslutade sig för att dra igång här 1916 var den brist på sulfit som rådde beroende på första världskriget – sulfit som var helt nödvändigt för pappersmassaindustrin.

Men brytningen blev aldrig riktigt effektiv: när kriget tog slut 1918 försvann lönsamheten och bolaget gick så småningom i konkurs. Men ännu efter de 100 år som gått finns spåren kvar: dagbrotten, betongfundament, stollgångar och otaliga rester av den järnhaltiga malmen men även av den gula svavelkisen – i närheten finns också ruinerna av anrikningsverket. Det här har naturligtvis också en miljöpåverkan på området – länsstyrelsen har gjort en utredning om föroreningar på platsen och konstaterar att fler undersökningar behövs men att den sammanvägda bedömningen är att objektet utgör en mycket stor risk.

Vi följer staketet uppför höjden och ser mängder av malmstenar med den rödaktiga ytan som skapas av järnoxidering. Så ser vi plötsligt ner mot det djupa dagbrottet vars botten är täckt med vatten – rödaktigt förstås. Det är alltså inhägnat och här är det väl läge att också påpeka att man ska vara försiktig vid denna typ av platser – staketet finns av en god anledning. Detsamma gäller tunnlarna genom berget in mot dagbrottet, stollgångarna. Det finns risk för nedfallande stenar så rekommendationen är att inte gå in i dessa.

Det senaste decenniet har intresset för platser som denna ökat kraftigt: alla de där platserna från vår närhistoria som är övergivna, glömda; tecken på en civilisation som sakta tas över av naturen.

– Jag har en allmän teori om det, spekulerar Albin Lindqvist, länsarkivarie men som också har detta som privat intresse.

– Allt är numera så kontrollerat och ordnat, vi kan styra våra liv och gör val i stort och smått. Då kan det var skönt med en kontrast till det, att hitta platser och hus som är slitna och övergivna. Sedan beror det ju förstås också på internet, man fotograferar och lägger upp bilderna.

Albin Lindqvist ser det här som en del i att utforska lokalhistoria runtom i Östergötland.

– Min personliga drivkraft är att dokumentera sånt som håller på att försvinna. Sådana här platser finns överallt, bara man öppnar ögonen, säger Albin Lindqvist som dock vill poängtera att det alltid finns en fastighetsägare när det handlar om byggnader.

– Man bör tänka på det så man inte gör sig skyldig till olaga intrång.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa