Per-Inge Jansson har många minnen från sina år i IFK Norrköping. Ett minne av det mer smärtsamma slaget är vänsterfoten som han vred till på en match hemma på Parken i början på 1960-talet. En annan mer glädjefull hågkomst hänger på väggen i hans och hustrun Solveigs vackra hem i Rejmyre.
Det som hänger på väggen är en artikel från Folkbladet 1966 som ramats in och draperats med en blåvit halsduk. Rubriken ropar ut ”Sveriges bästa klubblag” och i den elvan som presenteras i artikeln återfinns högerbacken Per-Inge Jansson.
”Det var en fin artikel. Tyvärr blev den inte riktigt sannspådd. Vi förlorade finalen mot Djurgården”, sa Per-Inge och skrattade.
Skrattet är aldrig långt borta hos Per-Inge. Tacksamheten över att vara frisk och pigg högt upp i åren och glädjen över familjen suddar ut mycket annat. Men livet började inte i dur.
1948 kom den då tioårige Linköpingspojken Per-Inge som sommarlovsbarn till Algot och Gotty Rådenstein på gården Rosenlund i Rejmyre. Det blev ett långt sommarlov för Per-Inge.
”Sommarlovet pågår fortfarande skulle man kunna säga. Uppväxtmiljön var väl inte den bästa i min familj i Linköping. Jag minns det därför som mycket positivt och tryggt att jag fick stanna kvar hos Gotty och Algot när sommaren var över”, berättade Per-Inge.
1960 gifte sig Per-Inge och Solveig. Nästa år är det dags för diamantbröllop för de båda. Och det står inte länge på förrän de bott femtio år i sitt hus på Villaparksvägen där Solveig under 38 år har tagit hand om mer än hundra barn i sitt arbete som kommunal dagmamma.
Solveig och Per-Inge pratar i munnen på varandra när alla dagbarnen kommer på tal. Det är inte tu tal om barnaglädjen hos de båda.
”Jag var ju hemmafru med våra två små barn och en dag frågade en granne i det radhusområde i Rejmyre som vi bodde i på den tiden om inte jag kunde hålla ett öga på hennes dotter Malin också medan jag ändå var hemma. Det var så min karriär som dagmamma började och jag kan inte tänka mig något bättre och viktigare jobb”, sa Solveig.
Per-Inge arbetade på glasbruket och som kyrkvaktmästare under alla åren då Solveig var dagmamma.
”När Per-Inge kom cyklande hem från jobbet för lunch och middag och barnen fick syn på honom så ropade de ”Nu kommer han” och stormade ut på gatan för att möta honom”, berättade Solveig.
Fotbollen fick tidigt en stor plats i Per-Inges liv.
” I Linköping spelade vi på Trädgårdsföreningens gräsmattor men där blev vi ofta ivägkörda av vaktmästarna. Här i Rejmyre hade vi fotbollsplan ute vid Bråtudden och där tillbringade jag all tid efter skolan”, berättade Per-Inge.
När han gjort sina sex skolår arbetade han i tio år på gården hos Algot och Gotty. Som sextonåring gick han ett drygt halvår på en teoretisk och praktisk lantmannautbildning i Osby.
”Det låg väl i korten att kanske bli bonde vad det led. Men farfar och farmor - som jag kallar Algot och Gotty efter allt de gjort för våra barn - avrådde; det var dålig lönsamhet på små gårdar. Jag är ändå tacksam för de där åren av kroppsarbete på gården. Det har jag haft nytta av i fotbollen och i livet och utbildningen i Osby gav mig betyg som senare i livet gav mig försteg när jag sökte jobbet som kyrkvaktmästare här i Rejmyre”, sa Per-Inge och småskrattade.
1956 började han spela för Rejmyre IF i dåvarande division 4. 1962 värvades han till FAIK i division 3. 1963 kallades han till ett möte med IFK: s och senare landslagets tränare Åby Ericson.
”IFK tog guld i allsvenskan 1963 och jag fick spela två matcher med guldlaget. Debuterade borta mot Örebro och fick spela hemma på Parken mot Halmstad. Sedan dröjde det till hösten 1964 innan jag kom in i laget igen och jag spelade fram till 1967. Det var ett bra lag och vi vann ofta. Vilket var bra för ekonomin. Betalningen var nämligen hundra kronor per poäng. Efter varje match gick Åby Ericson runt i omklädningsrummet med en sedelbunt och delade ut lönen till var och en”, berättade Per-Inge.
Solveig uppskattade makens fotbollskarriär. Dels betydde de där hundringarna som kom in efter matcherna en hel del för familjens ekonomi. Dels så fick hon som spelarfru också vara med och känna av äventyret.
”IFK spelade ju i Intertotocupen (en föregångare till dagens europeiska cuper) och ibland fick fruarna följa med. Vi bodde på fina hotell i Jugoslavien och Holland och klubben arrangerade särskilda besöksprogram för oss. Det var inte så vanligt bland familjerna i Rejmyre på 1960-talet med sådana resor så det satte verkligen guldkant på tillvaron”, sa Solveig.
Per-Inge och Solveig visade mig runt i sin underbara trädgård med ett överflöd av fågelholkar och växter. Här tillbringar de mycket tid med arbete och med avkoppling i det fina växthuset. Jag kom på att jag hade glömt att ta upp Per-Inges uppdrag i fotbollslandslaget.
"Jag spelade en B-landskamp mot Finland i Västerås 1966. Det var stort att dra på sig den blågula tröjan. Men det blev bara den matchen. Fast kompisarna i IFK skojade alltid och sa att jag spelat två landskamper; den första och den sista", sa Per-inge Jansson med ett skratt.