När Macken sändes på tv hösten 1986 förevigades serien på VHS hemma hos familjen Swanö på Granvägen. Videokassetten spelades om och om igen – och den skulle snart vara med och forma Finspångs musikscen.
– Vi tyckte det var ofattbart roligt hur rollfiguren Roy uttalade Ulan Bator. Eftersom alla i vårt nystartade band hade rätt lustig humor lät vi bandet heta Ulan Bator, berättar Dan Swanö, dåvarande trummis.
Ulan Bator bildades hösten 1989 efter att barndomsvännerna Anders Lindberg och Krister Svensson hade lärt känna Dan Swanö via gemensamme vännen Veli-Petri Rytsy. Eftersom de fyra gymnasieungdomarna redan spelade i andra band, blev Ulan Bator ett sidoprojekt där spelglädje fick visa vägen. Ackordföljderna var mycket enkla och texterna innehöll en salig röra av vardagsfrustration, intern humor och rent nonsens.
– Det fanns så många seriösa band i Finspång, så vi ville starta något mer skojfriskt, säger Anders Lindberg, före detta sångare.
Ett talande exempel är låten Satan är tuffare än Tarzan, ett satiriskt porträtt av ett black metal-fan: ”Jag gillar Satan och jag är tuff. Tarzan å Batman är bara bluff”. Andra som också fick sig en släng av sleven var Bergska skolans stränge idrottslärare som utnämndes till sportsadist, musikgenren Acid house som skulle bekämpas till varje pris och ”kristna idioter” som förlöjligades i låten Himlens patrioter.
– Fast det var egentligen rätt skenheligt att driva med kristna, jag är exempelvis både döpt och konfirmerad. I och för sig hade jag dolda motiv med min konfirmation, jag ville göra mormor glad och så fick jag cymbaler och en otroligt sällsynt Iron Maiden-singel i present, minns Dan.
Vännerna repade inledningsvis på Nyhems fritidsgård. Här spelade Ulan Bator in demon Gummicancer på Dans fyrkanals kassettporta. Till bandmedlemmarnas förvåning gick de tramsiga låtarna hem hos Finspångs ungdomar – och under spelningarna fylldes Bergska skolans aula och Storängsskolans matsal till bredden.
– Publiken var verkligen med på noterna och det kändes ibland som att vi sjöng tillsammans med hela byn. Vi hade inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss att så många ville se det där spektaklet, säger Anders, som i ett mellanspel brukade imitera en kalkon då han sprätte omkring på scenen och ”kacklade”.
En som såg potential hos Ulan Bator var Robban Becirovic, idag chefredaktör för hårdrockstidningen Close-Up Magazine. På 80- och 90-talen arrangerade han Thrash Bash-konserter på Nya Strömmen i Norrköping och sände Power Hour i närradion. Med Power Hour som delfinansiär kunde Ulan Bator släppa EP:n På rätt spår? våren 1990. Vid det laget hade bandet fått tillskott av ännu en gitarrist i Dans barndomsvän, Robban Gustafsson. Musikaliskt var nu låtarna mer genomarbetade än tidigare och texterna kunde handla om förakt mot ordningsmakten, som i låten Förbannade snutsvin, om en synnerligen konservativ och anti-mikrovågsugn-bonde i låten S.P.I.S. och så Göteborgarn, hyllningssången till en alkoholiserad finspångare som var ”kungen av vårt torg”.
EP:n gick åter hem hos Finspångspubliken men framgångarna utanför Östergötland uteblev. Så sakteliga började projektet Ulan Bator rinna ut i sanden – och under 1991 lades bandet ner. Samtidigt skördade Anders och Dan framgångar med sitt andra band, Edge of Sanity, som de kommande åren skulle producera flera album och turnera över hela världen. Dans karriär som musikproducent började också ta fart, och i sin lilla studio på Ekkällevägen spelade han in ett 50-tal skivor där Millencolins guldplatta Life on a Plate tillhör de mest kända. Idag är Dan bosatt i Tyskland och en högt aktad metalproducent med egna musikstudion Unisound, medan Anders arbetar som speciallärare i Stockholm. När de två minns tiden med Ulan Bator är det med en stor portion glädje – och lite stolthet.
– Det var en oerhört rolig epok då vi mot förmodan lyckades sammanföra Finspångs ungdomar i ett enda glädjerus vid några tillfällen, säger Anders.
– Om det inte vore för Ulan Bator och de vänner jag lärde känna via bandet, hade mitt liv aldrig sett ut som det gör idag. Jag har nyligen remixat samtliga låtar och lagt upp dem på nätet i ett framtidssäkert format. Det verkar som att många i vår generation börjar bli lite nostalgiska nu och sätter värde på sådana initiativ, säger Dan.