Nu är jag lite hungrig så jag tror att den här krönikan måste handla om mat. Den kan få handla om hur trevligt det är att gå ut på restaurang.
I går satt jag flera timmar på en grekisk restaurang i Norrköping tillsammans med några vänner. Vilken underbar lyx att kunna sitta utomhus, äta gott, prata och skratta i solens sken och känna att pandemirestriktionerna lättats upp en smula.
Det får mig att börja drömma om att kunna resa igen. Jag drömmer mig tillbaka till restaurangbesök i olika länder.
Jag har till exempel varit på en restaurang utanför en hydda i Gambia där man först fick titta på en meny och beställa sin rätt, sedan betala halva priset, sedan bestämma en tid minst två timmar senare när man skulle komma tillbaka och äta.
Det är en smart och logisk rutin när det inte finns el, kyl eller frys.
När vi betalat halva summan gick kocken till marknaden och handlade ingredienserna till vad vi beställt. Två timmar senare kom vi tillbaka, åt en god måltid med kyckling och grönsaker, betalade resterande och gick mätta därifrån.
När man reser i Afrika får man sällan bestick på restaurangerna. Maten stoppas i munnen med höger hand. (Att packa ner handsprit och egen toalettpappersrulle i ryggsäcken är mitt bästa tips inför en sådan resa.)
I Indien var det alltid spännande att gå på restaurang.
Varje gång fick vi in något som vi inte beställt och vi saknade alltid något som vi trodde vi beställt. Kyparen sa bara ”yes yes” till allt vi beställde… och kom strax tillbaka med … något annat.
På en strandrestaurang i Goa blev vi för några dagar stammisar hos en kvinna som hette Diktan. Första gången vi gick dit var det för att det inte var några andra gäster där. Vi tyckte lite synd om dem som drev restaurangen och ville testa om det var matens fel.
Vi kom fram till att måltiderna var goda men den där hunden som stod och skällde nästan oavbrutet kanske höll tänkbara matgäster på avstånd. Efter några besök förstod vi att Diktan, hennes man och deras fyra barn mellan 7 och 15 år alla bodde i det pyttelilla skjul som var restaurang och att barnen fick äta resterna som vi lämnat på våra tallrikar.
I Hanoi fanns det dels trottoarrestauranger som helt saknade lokal, där maten kokades i en gryta över en liten eld och gästerna fick sitta på låga pallar och äta. Två centimeter från trafiken med fullständigt mopedkaos.
Andra restauranger hade stor lokal, full av gäster, men bara en rätt att erbjuda. Fisk och grönsaker med ett berg av färska kryddor. Gott. Till detta dracks färsköl, som nästan var gratis. När ölen var slut för kvällen, runt klockan 21, stängdes restaurangen och alla gick hem. När vi drog vidare ut i Halong Bays övärld och kom till en av huvudöarna, Cat Ba, hände något som vi än idag inte har någon förklaring till. Hungriga gick vi i land vid lunchtid. Det fanns flera restauranger vid hamnen. Vi gick in i den första. Men blev utkörda. Gick in i nästa men blev utkörda därifrån också.
Trots att det satt gäster där och åt. Trots att vi såg att det fanns lediga bord. Alla restauranger utmed gatan vägrade att servera oss. Vi pratade inget gemensamt språk så vi vet fortfarande inte varför.
Dock ligger en av, enligt mig, världens bästa restauranger på Van Mieu street i Hanoi. Det är en restaurangskola med tvåårig utbildning för gatubarn. Där fick vi maten snyggt upplagd med köttet i ett bamburör. Så god måltid! Och samtidigt stödde vi en vettig verksamhet.
Nej, nu har jag blivit så hungrig att jag tror jag drar ner på Joan´s. Jag förväntar mig en kulinarisk smakupplevelse toppad med Joan´s röra, kryddad med spännande händelser och umgänge med glada Finspångsprofiler. Efterrätten får bli en våffla med hälften mjukglass och hälften romrussinglass i korvkiosken. Det blir en tvårätters i världsklass.
Jag lovar.
Anna Hellerstedt