Högst upp på prispallen. Joakim Lindberg paddlade i mål 17 sekunder och 13 hundradelar före Tamas Grossmann, Tyskland. Bronsmedaljör blev Francisco Cubelos, Spanien.
7 augusti. Joakim Lindberg väntar otåligt. Han ska vara med i det sista loppet i kanot-VM i Kanada, K1 5 000 meter.
– Att jag skulle vinna vågade jag knappt tro själv. Jag hoppades såklart på det, men det är väldigt mycket som ska stämma. Det är få förunnat att stå högst upp på pallen.
Efteråt beskrivs loppet som en makalös prestation och ett bragdartat svenskt guld.
Han tar sig inte bara i mål drygt 17 sekunder före silvermedaljören. Han har också en tuff tid bakom sig.
Efter det stora internationella genombrottet 2019, när han kom fyra i VM och trea i världscupen, fick han en skada i armbågen som gjorde att han inte kunde paddla. I februari fick han covid-19 med besvär i månader. Nu är han tillbaka med besked.
– Det var väldigt häftigt att kunna njuta. Man är ju väldigt trött, men jag förstod ändå sista varvet att jag skulle hålla. Jag paddlade med gåshud. Det var en så himla skön känsla. Det är den man lägger ner alla timmar för. Det var väldigt häftigt att få uppleva.
Jan-Erik Heintze (S) och Ulrika Jeansson (S), delade ut det ovanligt stora stipendiet från Mathias Stenhsmmars fond. "Han är en bra förebild", säger de.
Vi möts utanför kommunhuset där han ska ta emot ett stipendium på 30 000 kronor. Pengar som ska gå till att vässa formen ytterligare. Målet är att bli bättre på kortare distanser för att ha chans att kvala in till OS 2024.
– Det är jätteroligt att ha kommunen bakom sig. Det betyder väldigt mycket för att kunna fortsätta. Dels att slappna av för satsningen och kunna åka på ett bra vinterläger på varmare ort. Man har ju lite underläge av att bo i Sverige.
Joakim Lindberg är en av en handfull svenskar som ägnar sig åt kanot på heltid. Han tränar tre pass per dag, sex dagar i veckan.
– Jag får ett litet break mitt på dagen, men då är det mest att äta och försöka landa lite. Sedan ska jag iväg igen.
För Joakim Lindberg är det en självklarhet att vara Finspång trogen. "Finspångs kanotklubb har varit med och stöttat sedan jag började. Visst händer det att kanotister byter klubb, men det är inte så vanligt som i andra sporter."
På sommaren blir det två kanotpass plus löpning eller styrka.
– Nu har det varit lite struligt på grund av covid, men annars är vi ofta iväg på ett längre läger under oktober, november och sedan ytterligare ett läger under februari, mars.
På vintern kör han skidträning.
– Det har inte heller gått senaste åren på grund av armbågen, innan dess åkte jag jättemycket. Det är inte något vanligt åtta till fem-jobb, men det är svårt att hinna med något annat. Jag är iväg mycket på både tävlingar och läger, vilket gör det svårt.
Hemma är ett eget hus på föräldrarnas gård i Hällestad.
– Jag har inte möjlighet att ha lägenhet när jag är borta så mycket.
Dennis och Joakim 2007. Redan då hade en dröm formats om att bli bäst i världen.
Det är snart 20 år sedan som Joakim och tvillingbrodern Dennis började träna för Finspångs Kanotklubb.
– Vi paddlade så länge det gick hemma i någon å, även när snön började komma, men det var roligt att åka skidor med. Utlandsläger var inget alternativ i början.
Under vintern läggs grunden för kommande säsong.
– Det är en lite annorlunda vardag. Det är inte många i Sverige som har möjligheten att satsa heltid på kanot. Det är en underbar sport som många håller på med, men som tyvärr inte får så stort medialt utrymme. Det gör att det inte är så mycket ekonomi i den, säger han.
"Det ser nästan ut som brons, men det är guld, jag lovar", säger Joakim om medaljen i roséguld.
Betalt får han genom sponsorer och från Finspångs Kanotklubb vid läger och tävlingar, han har ingen fast lön som många andra elitidrottare. Han drygar ut inkomsten som kanot-coach.
Kan du sakna att ha ett vanligt liv?
– Jag har nästan aldrig haft det eftersom jag aldrig hade något break från att jag började. Det ska bli spännande att se när jag väl slutar framöver, hur ett vanligt liv är. Det vet jag ju inte riktigt.
Joakim beskriver sitt liv som inrutat. Han tränar tre gånger om dagen, sex dagar i veckan. Bilden är tagen i hemmagymmet 2019, när han fick NT-guldet.
Brodern Dennis sade upp sig från sitt jobb hösten 2019 för att satsa på heltid även han, men fick problem med hjärtat. När han blev frisk kvalade de in till VM där de skulle köra K2 tillsammans. Men drömmen sprack när Dennis kollapsade. Det visade sig att han drabbats av nya hjärtproblem.
– Det går inte långa perioder utan att jag tänker på när det hände. Det är svårt att släppa. Men han har hela tiden varit väldigt peppande och försökt leva genom min satsning. Han är med när jag tränar ibland och kör båt för att vara med. Det är väldigt tråkigt att han inte fick bestämma själv när han skulle sluta.
Själv hoppas han ha många år kvar.
– Glädjen får styra. Det här var mitt bästa år någonsin, det sporrar och motiverar till att fortsätta.
Joakim Lindberg tror inte att han förstod som liten hur mycket jobb det skulle krävas för att bli världsmästare.
Nyligen hittade Joakim Lindberg tidningsklipp från de första åren.
– Då var målet att bli bäst i världen, det är jättehäftigt att bocka av det. Där och då vet jag inte om jag förstod vad det innebar, hur mycket tid jag skulle bli tvungen att lägga ned, men det är väldigt kul att jag till slut nådde det.