Våldtäkten förändrade hennes liv
För fyra månader sedan förändrades livet radikalt för fyra kvinnor i Finspång. Aldrig mer skulle det bli som innan. Innan våldtäkten. Men ur det oförståeliga trängde till slut rastlösheten och viljan att leva. Som en kamp på liv och död, som Marianne visserligen inte vunnit, men överlevt.
Det finns en värld därute. Marianne har gläntat på dörren till verkligheten, nu tror hon att det finns ett liv och en framtid att möta. FOTO: ÅSA HANELL
Foto:
Då när hon var på väg hem i natten kastade han sig över henne. Och förändrade hennes liv - för alltid.
Söndag i januari
Hon sitter vid köksbordet och vill leva, vill tillbaka till det vanliga livet och hon har bråttom nu. Bråttom att ta vara på livsgnistan. Kanske för bråttom.
- För ett par helger sedan var jag ute med mina vänner på krogen för första gången sedan jag blev våldtagen. Jag var nästan helt nykter när någon la en tablett i min öl, berättar Marianne.
Hon minns inte mer förrän hon irrandes omkring utanför sin bostad hittas av polis.
- Jag är bara så tacksam att det inte hände något.
Händelsen fick henne att fundera på om hon överhuvudtaget skulle våga gå ut i Finspång fler gånger. Någon helg senare blev hon i alla fall övertalad av vännerna.
- Jag skulle bli skjutsad och hämtad, det vara bara att ringa.
När hon så ringde för att bli hämtad var mottagningen inomhus vara så dålig så hon gick ut och ställde sig lite vid sidan av för att prata. Hon ber en av vakterna att hålla koll eftersom hon tycker det är obehagligt att vara ensam i natten.
- När jag står där och pratar kommer en kille fram och stöter till mig så att jag tappar mobilen och han tar den och sticker. Vakten har naturligtvis inte sett nåt.
Det var Mariannes livlina han tog. Mobilen med inbyggd kamera som hon skaffat för att kunna fota en eventuell gärningsman. Mobilen med sitt kortnummer till hjälp.
- Det är nog inte meningen att jag ska gå ut, att jag ska vara som den gamla vanliga Marianne. Jag får nog lugna mig.
Humorn
Fast hon har hittat vägar till vardagen. Hon är räds inte längre verkligheten lika starkt. Hon har börjat våga möta den.
- Jag har delvis bytt ut den ångestdämpande medicinen, vilket gör att jag kan köra bil igen. Jag klarar att gå och handla i affärer i Finspång, jag har börjat sola och träna, berättar hon och visar med knytnävarna hur hon får utlopp för aggressionerna under träningen.
Hon skrattar emellanåt och gläds i att humorn har hittat tillbaka. Hon har också fått tillbaks orken för andra människor, fast i en begränsad mängd.
- Förr var jag jättebra på att lyssna på andra hur länge som helst. Nu orkar jag i alla fall lyssna en stund på deras problem. Jag förstår ju att det är jobbigt för dem men jag orkar inte riktigt lyssna lika länge som förr. Än är jag inte riktigt samma gamla Marianne.
Vill möta hans blick
Ett par gånger om dagen tänker hon på våldtäkten.
- Fast jag tänker bättre tankar nu. Förut tänkte jag bara på om det var mitt fel om jag kunde gjort något annat om och om igen. Nu finns de tankarna också men jag vet att det inte var mitt fel, jag kunde inte gjort något annat och hade det inte varit jag så hade det varit någon annan.
- Jag skulle nästan vilja träffa honom, möta hans blick för att se om han har skuldkänslor om han känner nånting eller om ögonen är så där kalla och hårda.
Marianne funderar också på om det var så att han våldtog för att få stanna i Sverige eftersom han sökt asyl men fått avslag.
- Det är konstigt att psykologen först ansåg att han var frisk när han våldtog, men sedan ändrar sig och säger att han lider av en psykisk störning. Han vet kanske precis hur han ska göra för att få stanna. Om han är psykiskt sjuk och mår så dåligt för det han har upplevt i hemlandet så får han säkert uppehållstillstånd.
Oförståeligt hemskt
Det finns inget hat i Mariannes röst när hon berättar om den 23-åriga man som våldtog henne, men där finns ilska. Ilska för allt han har förstört. Ilska över att han berövat Mariannes barn sin mamma under en period. Att han förstört tilliten till andra människor, att han tog tryggheten och det självklara i att vilja leva.
Fram till rättegången levde Marianne som på nåder från dag till dag. Vissa dagar vågade hon sig ut, andra knappt ur sängen. Rättegången blev en vändning, en bekräftelse på det hon vetat hela tiden - att hon blev våldtagen var inte hennes fel.
Våldtagen flimrar förbi som en rubrik, som några korta rader av en nyhetsuppläsare på radion, i samma ton som det berättas om en lindrig krock i en gatukorsning. Vi som läste eller lyssnade fortsätter snabbt i vår vardag och lämnar det hemska bakom oss så fort vi kan. Våldtagen - kanske vill vi inte veta mer.
Nästa gång vi möter Marianne berättar hon om vad som hände den där natten när hon blev våldtagen, och om hur hennes och hennes anhöriga drabbades och om kampen för att hitta en mening med livet.
FOTNOT: Marianne heter egentligen något annat.
Så jobbar vi med nyheter