Våldtäkt, skam och skuld
När Marianne är på väg hem den där natten i september hinner hon nästan hem. Bara 20 meter från hennes dörr kastar sig någon över henne bakifrån. Någon som redan våldtagit tre kvinnor.
Tiden efter våldtäkten blev som ett fängelse för Marianne. FOTO: ÅSA HANELL
Foto:
- Vad håller du på med din jävla idiot, skriker jag. Han svarar inte utan tar tag i mina armar och snor runt mig. Det gör ont i kroppen.
Mannen som håller henne nedtryckt mot marken tittar på henne med en mörk, kall och likgiltig blick.
- Det är då jag inser att jag håller på att bli våldtagen.
Hon försöker på nytt ta sig loss, men mannen är för stark och lyckas genomföra våldtäkten.
"Det fjärde offret"
Marianne har hela tiden försökt få kontakt med mannen. Vid några tillfällen har han svarat henne.
- Jag försökte få honom att förstå att vi inte kunde ligga kvar där ute och till slut släpper han taget om mig och reser på sig. Då springer jag hem.
Hon ringer polisen som skjutsar henne till polisstationen i Norrköping. Där väntar en kvinnlig polis på att ta henne med till kvinnokliniken på lasarettet.
Poliserna som följt henne från Finspång var trevliga och förstående. Nu möts hon av någonting annat.
- Poliserna hälsar på varandra. Sedan börjar de "nya" poliserna att prata med de andra om "det fjärde offret". Efter att de pratat en stund kan jag inte låta bli att säga att det är mig de pratar om. Att jag står precis bredvid.
Dokumentation
På kvinnokliniken visas hon in i ett undersökningsrum. Där blir hon uppmanad att ta av sig alla kläderna och kliva upp i undersökningsstolen.
Då först kommer den riktiga gråten.
Sköterskan tröstar och efter en stund kan undersökningen genomföras.
Allt antecknas, sköterskan topsar hennes naglar, trosor läggs i bevispåsar. Allt för att säkra DNA.
Marianne börjar gripas av panik när sköterskan för in den kalla tången i hennes underliv för att se om hon fått fler skador längre in.
- Ville inte vara med längre, kände mig så utlämnad, liten och utsatt. Jag kände mig jätteäcklig och hade bara en liten handduk att skyla mig med.
Envishet
Så småningom kom hon tillbaka hem. Hon hade sina barn att ta hand om och ett jobb att sköta. Envisheten förde henne framåt. Hon tog hand om barnen och åkte till jobbet, men flera gånger när hon satt i bilen kom hon på sig själv med att tänka på hur skönt det skulle vara om allt vara över - allt hon behövde göra var ju att svänga av mot en bergvägg eller köra rakt in i en långtradare.
- Nu får du för fan skärpa dig, vet jag att jag tänkte. Du har barnen där hemma och ta hand om, de behöver sin mamma, berättar Marianne.
När hon så träffade kuratorn på kvinnokliniken blev hon sjukskriven på en gång och så fick hon medicin. Medicin som tog henne upp om mornarna, som gav henne orken att möta ännu en dag sedan chocken släppt.
- Men jag sov så dåligt, drömde mardrömmar och svettades litervis varje natt. Jag drömde att jag sprang och sprang och sprang och när jag äntligen kommer till slutet upptäcker jag att vägen blockeras av en hög mur som jag inte kan ta mig över. Jag sjunker ner med knäna uppdragna mot bröstet och gråter - då vaknar jag.
Marianne ändrade hela sitt beteende, hon blev som en annan person. Borta var den livsglada, spralliga Marianne. Istället var hon nu en kvinna som inte vågade gå ut, som höll sig inomhus i stora bulsiga kläder. Vars tankar kretsade kring skam och skuld.
Drabbade barnen
- Jag har hela tiden vetat att det inte var mitt fel att jag blev våldtagen, ändå har jag tänkt om och om igen på om jag hade kunnat göra något mer. Det känns fruktansvärt att veta att man inte kan försvara sig själv.
Hon trodde verkligen att hon kunde klara sig i alla lägen.
- Men när någon kastar sig över en bakifrån har man inte en chans, det går helt enkelt inte att försvara sig.
När den 23-åriga mannen våldtog Marianne drabbade det även hennes barn, anhöriga och vänner.
- Jag har alltid varit mamman som fixat det mesta. Nu kunde jag inte ens ta hand om mig själv, jag trodde inte att jag skulle må så här dåligt, jag har alltid sett mig som en stark människa. Vad hade han för rätt att ta ifrån oss vår trygghet?
Marianne kunde börja hitta tillbaka till livet först efter rättegången när 23-åringen ansågs vara skyldig.
- Det blev som en vändpunkt. Jag fick bekräftelse på att jag hade rätt och att han tagit ifrån mig och min familj tryggheten. Det är ett bevis på att samhället håller honom som skyldig för våldtäkten. Inte mig.
<B>I sista mötet med Marianne berättar hon om sin återvunna tro på livet och om sina framtidsplaner.</B>
FOTNOT: Marianne heter egentligen något annat.
Så jobbar vi med nyheter