Den vagn som brukspatronen Carl Ekman färdades i räddades på Grängesområdet i början på 70-talet. Den skulle slängas, men hembygdsföreningen i Risinge tog hand om den. Den har sedan stått uppställd i Stjärnviks kvarn fram till för ungefär tre år sedan.
– Vi tyckte att vi skulle sätta den här vagnen i stånd och återställa den till sitt ursprungliga skick, säger Rolf Asklöf, en av de som ligger bakom arbetet med vagnen.
Vagnen tillverkades någon gång omkring år 1850 och arbetet med att renovera den har varit så autentiskt som möjligt, där ambitionen har varit att använda sig av motsvarande material och teknik som när vagnen byggdes.
– Vissa delar har vi fått fuska med, då det har varit svårt att få fram. Vi har använt samma typ av färg till exempel. Då har vi målat färgen i fem lager, där den behöver torka i två veckor mellan varje lager. Det är en långsam process, säger Kurt Eriksson, som också har arbetat med renoveringen.
När det gäller suffletten fick den tillverkas i Polen, för det fanns inte längre någon i Sverige som kunde göra det.
– Vi fick göra en kopia av vagnen och skicka till Polen, så att de kunde tillverka en sufflett som passade. Det var viktigt att det blev rätt eftersom suffletten behöver vara spänd, säger Kurt Eriksson.
Bengt Carlsson är en annan av eldsjälarna i arbetet kring vagnen. Han berättar att han sammanlagt ägnat över 1800 timmar på den.
– Det är lättare att säga vad jag inte har gjort på vagnen än vad jag har gjort. För jag har i stort sett varit med överallt, säger han.
För att nämna några av de arbetsmoment som gjorts på vagnen har de till en början skrapat bort den svarta färg som målats på den ursprungliga blå. De har spacklat, putsat upp skruvar och bultar, satt in nytt tyg och bytt ut hjulen av järn och ersatt dem med gummi för att det ska vara möjligt att köra vagnen på gatan.
Nu är tanken att den ska användas.
– Vi hoppas på att den ska få stå någonstans på slottsområdet, där den hör hemma. Den ska kunna användas vid bröllop, när det kommer besök eller vid marknader till exempel, säger Lars Sahlén.
Lars Sahlén berättar att det under arbetets gång har funnits mycket tid till att fundera över vem Carl Ekman var.
– Jag tror att han var fåfäng. Att han skulle ha en finare vagn än kungen. Kungen hade en svart vagn, men Ekman skulle ha en blå. Den blå färgen var nämligen dyrare. Det finns också ett skydd för fotsteget, så att inte fotsteget ska bli smutsigt när vagnen kör i leran. Han ville nog inte bli skitig när han klev i, säger Lars Sahlén.