Att se eller märka att Andreas är lindrigt utvecklingsstörd går inte. Han ser ut och beter sig som vem som helst.
– Ja, i det sociala samspelet är det nog inget som märks. Det är mest internt, säger han och pekar på huvudet innan han fortsätter:
– Det går inte lika snabbt som för andra att lära mig saker. Det tar helt enkelt längre tid. Ordet särskola är egentligen hemskt. Folk får en bild framför sig av personer som dreglar, sitter i rullstol och inte kan gå på toaletten själva. Ordet ”gränslandselev” passar bra på mig.
Andreas är född i Upplands Väsby och började i särskolan redan i lågstadiet.
– Jag har så dåligt minne. Men det var mina föräldrar som märkte att det inte stod helt rätt till och ville att jag skulle få hjälp. Jag fick genomgå psykologutredningar och när jag fick diagnosen lindrig utvecklingsstörning bestämdes det att jag skulle gå på särskola.
När Andreas familj flyttade till Finspång började han på Nyhemsskolans särskola.
– Det var efter sportlovet när jag gick i sjunde klass, där gick jag hela högstadiet. Svenska och gympa hade jag med en vanlig klass. Det enda jag kunde söka in på i gymnasievalet var fordonslinjen, vilket jag hatade. Efter ett år hoppade jag av och började på Kungsgårdsgymnasiet i Norrköping. Där blev jag i princip utslängd på grund av att jag var våldsam mot elever och även några i personalen. Där har vi olika uppfattningar om vad som hände. Jag hade ett jäkla temperament när jag var yngre, men slogs aldrig. Det var mer verbalt. Jag hade inga spärrar, förklarar 28-åringen.
Andreas flyttade istället till Bålsta i Uppsala län där han fortsatte sina gymnasiestudier.
– Där pluggade jag media med radioinriktning. Jag gick på en gymnasiesärskola, samtidigt som jag hade enstaka kurser på den vanliga gymnasieskolan. Jag var med och startade ett UF-företag och läste småföretagande.
Efter gymnasiet flyttade Andreas till Finspång igen. Han började på Communicare för att arbetsträna.
– Jag testade att arbeta på en kundtjänst, men det var ingenting för mig. Istället blev jag intresserad av att gå en fritidsledarutbildning på folkhögskolan. Men eftersom jag hade betyg från gymnasiesärskolan så kunde jag inte söka. Men jag hade bestämt mig och pluggade upp mina betyg från nian till trean på gymnasiet och kom in.
Det blev en ny flytt, nu till Södertälje, och folkhögskolan som finns där.
– Där var jag ett år. Men det var en väldigt akademisk utbildning så jag hoppade av. Jag ville göra saker mer praktiskt.
Färden gick tillbaka till Finspång och sommarjobb på ett LSS-boende. Andreas sökte efter en tid på nytt en fritidsledarutbildning och kom in igen. Nu på folkhögskolan i Östersund där det mesta av studierna sker på distans. Han har precis börjat sista året på utbildningen.
– Det fungerar riktigt bra och nu ska jag slutföra studierna.
Vid sidan av studierna har det hela tiden funnits musik och sport som viktiga inslag i vardagen för Andreas.
– Att börja döma innebandy var bra för mig. När jag gick in i domarrollen var jag förstås tvingad att behärska mig och ta kritik. Morsan trodde att jag blivit dum i huvudet på riktigt när hon fick reda på att jag ville bli domare. Men jag var duktig och har dömt ända upp på division 2-nivå på herrsidan.
Andreas har också jobbat som discjockey i många år.
– Jag började lite för mig själv 2002, sedan har det växt mer och mer. Jag har tillbringat mycket tid på nattklubbar för att lära mig av andra DJ:s och hjälpt till med ljuset. Jag ville visa för alla, inte minst nattklubbscheferna, att jag verkligen ville det här.
I dagsläget är Andreas, med artistnamnet ”Addek”, resident-DJ (typ hus-DJ) på nattklubbar i Norrköping, Nyköping och Katrineholm. Han är bokad cirka tio gånger per månad.
– Ibland spelar jag även i Finspång. Jag är jättetacksam mot Patrik Persson på Hugo som tog in mig och har lärt mig mycket.
Trots sin lindriga utvecklingsstörning så har också Andreas till exempel klarat att ta körkort på bil utan problem.
– Minns jag rätt så hade jag 60 av 65 rätt på teoriprovet. Men jag fick plugga rejält för att klara av det. Vissa ”vuxensaker” har tagit tid att lära sig. Det är först sista åren jag har bättre koll på pengar och värdet av dem, även om den delen fortfarande är kämpig. Utan min mammas hjälp hade jag säkert suttit hos kronofogden idag.
Känner du någon slags revansch när du lyckas med något?– Nej, egentligen inte. Det är mer att när jag väl bestämt mig för något så vill jag lyckas och då gör jag det. Jag kommer alltid att se mig som en särskoleelev och det är jag tacksam för. Utan särskolan och den skolformen skulle jag inte vara där jag är idag. Det tar längre tid för mig, men till slut sitter det där, säger Andreas Karlsson med ett leende.