Tillsammans med sin 92-åriga mor är hon fast i ett hus som hon hyrt sedan 1 februari. Trots den vackra omgivningen har väntan varit tuff.
– Så psykiskt påfrestande att inte veta. Man går ner sig mentalt, så får man en glimt hopp och det har gått ännu en dag, säger Christina från turistorten St Lucia intill Indiska oceanen.
Förhoppningarna om att kunna flyga hem till Sverige har krossats gång efter gång. 23 mars blev flyget från Durban inställt. I april tackade de nej till att resa långt för att komma med ambassadens flyg från Johannesburg.
– I lördags skulle vi ha flugit från Johannesburg, men 22 timmar innan avgång fick vi veta att planet inte gavs landningstillstånd. Vi hade hunnit åka 15 mil och fick vända, berättar Christina.
Nu är de ombokade till flyget från Johannesburg kommande lördag, som först kräver en bilresa på 80 mil.
– Jag känner en mycket stor osäkerhet. Jag tror inget innan jag är uppe i luften och på väg.
Sedan tidigare har hon biljetter till 1 juli och ett annat alternativ är ett privat initiativ i slutet av maj som lockat många av de 450 svenskar som är kvar i Sydafrika.
– Jag ligger ute med biljetter för hundra tusen kronor.
Livet i karantän vid villan är oförändrat trots att president Cyril Ramaphosa marginellt lättat på nedstängningen från fas fem till fyra. Handskar, munskydd, förbud att umgås, bara ensamresor till affär och apotek, i ett land där vintern är på väg med kallare kvällar och tidigt mörker.
Samtidigt beskriver Christina ett spänt läge med plundringar, kriminalitet och polis som går över sina befogenheter där coronaspridningen ökat med 25 procent den senaste tiden.
– Vi är inte otrygga här. Vi lever avskilt på landet. Men det är svårt för min gamla mor som behöver trygghet och rutiner. Det är tråkigt och enahanda.
Du längtar till och med till kommunalpolitiken i Finspång?
– Väldigt mycket. Till att kunna påverka min egen vardag och slippa limbotillvaron som i en ballong, svarar hon.
Kommer du att resa tillbaka till Sydafrika efter den här upplevelsen?
– Just nu skulle jag säga "aldrig mer", men jag älskar landet. Frågan är om det kommer att vara möjligt om två år. Jag tror att det kommer att hända mycket i landet. Det är som en kokande kittel med en aggressivitet som jag inte upplevt tidigare under de nio år jag har varit här, berättar Christina Dahl.