Snuttefilten kom tillbaka - Tax för det, kommissarien
Tänk så många olika mysterier kommissarie Tax löste i Finspång i lördags! Mysteriet med den stulna snuttefilten och mysteriet med godistjuven och så det om istjuven.
Elsie Petrén och Anders Linder. Foto: Kenneth Schlaich
Foto:
Förstoringsglas
Elise och Komphundarna spelar härligt, jazziga toner, som det svänger gott om. Från början är barnen kanske litet blyga, men mot slutet av föreställningen diggar de loss i bänkarna. Och de hjälper kommissarie Tax på traven för att lösa fallen.
Kommissarie Tax spelas av Anders Linder och han har en keps som det står polis på och förstås en trenchcoat. En sån rock ska absolut en deckare ha. Sen har så klart ett förstoringsglas. Det behövs verkligen när han ska titta efter spår.
Kommissarien är lessen för att han inte kan spela på sin saxofon. Han VILL inte gå till tandläkaren, men han måste ju. Och när tandläkaren tar fram sin jättestora hovtång, ja då skrattar barnen gott. Och vilken ful tand han drog bort ur kommissariens mun.
- Borsta tänderna och ät inte godis, säger tandläkaren, som egentligen tycker att det är besvärligt att få besök av patienter. Han vill hellre ha tid att hålla på med sitt flaskskepp.
- Polis, polis, ropar pingvinen, och är fasligt upprörd för att isen är borta.
Grävlingen är lika upprörd. Snuttefilten är ju borta! Det har varit inbrott! Babsan i godisaffären har också haft inbrott. En massa godis är borta.
Oväntad tjuv
Kommissarien får fullt upp med att hitta spår. Tur att han har sitt förstoringsglas. Fast ibland kan spåren leda fel också. Den där musen som hade så mycket godis i sin väska var faktiskt skyldig - fast han var allt en riktig retsticka som räckte lång näsa åt kommissarie Tax.
Slutet blev gott i denna charmiga och musikfyllda saga. Det var ingen som hade tagit isen visade det sig. Den hade försvunnit ändå - på grund av temperaturen. Grävlingens snuttefilt hittades och han delade med sig av den. För snuttefilt-tjuven var ju bara lessen och behövde tröst.
Och Tax hittade spåren som ledde till godistjuven - en oväntad sådan. För om man säger till andar att dom inte ska äta godis - ja då ska man väl inte göra det själv. Eller hur? Men han lovade på heder och samvete att inte göra om det, så då var ingen arg mer.
Och kommissarien, han kunde spela saxofon igen! Tillsammans med komphundarna blev det en festlåt som publiken gillade så mycket att de klappade in artisterna när det egentligen hade slutat.
Musik
Elsie Petrén föreställer en massa olika djur. Hon och komphundarna bjuder på olika musikstilar. Det är också hon som skrivit manus och sångtexter, liksom den mesta musiken. Det är genom sången och musiken som historien berättas.
Enligt arrangörsuppgift var det cirka 100 personer i publiken.
Så jobbar vi med nyheter