Skolan kan vara tryggheten
FINSPÅNGSedan i somras har eleverna i Finspång ingen skolpsykolog. Till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen, BUP, är det upp till fem månaders kö. Samtidigt mår allt fler elever allt sämre psykiskt och allt fler lärare blir frustrerade.
Lise-LotteLarsten, rektor: Barn ska inte behöva vara vuxnas förtrogna. FOTO: TITII OLOVSSON
Foto:
- När läraren varje dag möter en elev som mår så dåligt att man förundras över att eleven över huvudtaget orkade ta sig upp ur sängen, när man vet att eleven behöver träffa en psykolog, när man vet att man måste vänta i fem månader och samtidigt träffa eleven varje dag utan att kunna göra något, då blir man frustrerad, säger Ingrid Svensson, en av två rektorer på Grosvadsskolan.
Både hon och Lise-Lotte Larsten, som är den andra rektorn, menar att just detta sliter mest på lärarna. Inte möten, inte långa förberedelser inför lektioner och prov, inte att lärarna har fått allt större klasser - utan känslan av att allt fler barn mår sämre och att de inte får den hjälp i tid de behöver.
<b></b>
Samtidigt menar de att skolan för vissa av dessa elever står för en slags trygghet och att det här finns någon att prata med. Det behöver inte alltid vara en kurator eller psykolog, det kan vara bildläraren.
Men ibland räcker inte det och då kan frustrationen bli för stor även för eleverna. I höstas brann det på Grosvadsskolan, elva bränder på två dygn. Elva rop på hjälp.
- Det är nästan lite konstigt att det inte händer oftare. Att barn ändå klarar av så mycket innan reaktionen blir så stark, säger Ingrid Svensson.
På Grosvadsskolan vet man vad man ska göra när det händer. Här finns allt nedtecknat på papper. Men det är inte bara kloka ord gömda i en pärm. Här vet var och en precis vilken uppgift man ska fylla. Och fyller den.
- Det är som en trafikolycka som inträffat och de som är berörda stannar för att ge den hjälp man kan, vet man att man inte kan göra någon nytta just där åker man vidare, säger Ingrid Svensson.
Det är inte så lätt som det kanske låter och många gånger har de båda rektorerna tvingat sig att lämna över problemen till andra.
- Oftast brukar det vara Lise-Lotte som säger till mig att jag måste släppa taget och förstå att det inte är något som jag kan göra något åt, säger Ingrid.
- Man kan känna sig kall och okänslig när man tvingas ta sådana beslut, men vi gör det för att vi vet att det är det bästa, vi är inte mer än människor, säger Lise-Lotte Larsten.
När det gäller händelserna kring branden var polisen snabbt på plats, men så fort man visste vilka elever som låg bakom kopplades socialförvaltningen in och även om skolan inte släppte sitt ansvar så lämnade man över ansvaret till de som bäst kunde hjälpa eleverna då.
Efter att bränderna klarats upp gick rektorerna snabbt ut med skriftlig information till alla elever och all personal på skolan. En väl avvägd information. Där stod bland annat att läsa att man utredde på vilket sätt man bäst kunde hjälpa eleverna att komma tillbaka till skolan och till ett bra socialt liv. En tydlig signal om att man fortfarande bryr sig och tar sitt ansvar.
- Det är viktigt att alla får samma information, sedan kan man naturligtvis använda informationen på olika sätt. Alla elever på skolan berördes inte lika nära av bränderna och mindre barn har andra frågor och tankar kring händelser än vad de äldre eleverna har, säger Lise-Lotte Larsten.
Att inte göra en för stor sak av en händelse är viktigt. Klasskamraterna till de elever som anlagt bränderna hade naturligtvis störst behov av att prata. Det pratades också om straff. Att de skyldiga på något sätt måste få ett straff. En naturlig reaktion.
- Det är viktigt att prata och att skapa en förståelse för att man kan må så dåligt, men att hitta en balans i vad som är viktigt att prata om och med vem är inte alltid så självklart, menar Lise-Lotte Larsten.
När man är lite yngre kan det kännas skönt att ha någon vuxen att prata med. Det kan det göra för äldre elever också, men det kan räcka med att prata med sina kompisar. Det är inte alltid så att den vuxnes svar är den sanning som betyder mest. Själva pratandet kan i sig räcka och bara att få berätta för någon om sina tankar och känslor kan göra att man kan gå vidare.
- Det skulle var intressant att se vad som skrevs på LunarStorm under och efter bränderna. Vi vet att väldigt många pratade om händelsen den 11 september just på LunarStorm, säger Ingrid Svensson.
Det är inte alltid så att det måste vara vuxna experter som löser barn och ungdomars problem och det händer att vuxna gör en alldeles för stor sak av en händelse. Det har blivit vanligare att det ordnas stora minnesceremonier där människor samlas för att sörja och söka förståelse tillsammans. Men att sätta igång en stor apparat kan också göra att även om man inte direkt kände offren så får man en känsla av att man borde delta i sorgen. Då blir själva sorgen en slags självuppfyllelse.
Lise-Lotte Larsten har själv varit inne på den tanken.
- Jag trodde att det var jag som höll på att bli för gammal och att det här är ett nytt sätt av krishantering, men jag har inte riktigt förstått den här massorgen som infinner sig ibland.
<b></b>
Inom Grosvadsskolans rektorsområde finns i varje personalrum en "krislåda". I den finns en vas, ett ljus, en skiva med lugn musik och en vacker duk. Den här lådan är till hjälp för lärare när de tar upp exempelvis en händelse som starkt påverkat en elev. Är man inte så stor kan sorgen över ett husdjur som dött uppmärksammas och bearbetas med hjälp av lådan.
- Det kan vara en kanin som dött, det kan vara en morfar, men det kan också vara en klasskamrat som dött, säger Ingrid Svensson.
Under de dagar då bränderna pågick fanns det många frågor hos eleverna och efteråt var det elever som hade svårt att sova. Och trots att det har gått en tid märks det att händelsen satt sina spår.
Härom dagen testade brandkåren larmet på skolan och flera elever reagerade starkt och trodde att det börjat brinna på riktigt. Meningen är ju inte att någon ska bli rädd i onödan, men det är viktigt med regelbundna brandövningar som tas på allvar.
Att genomföra brandövningar är de vana vid, det har de gjort många gånger och redan första skoldagen efter sommarlovet går man igenom utrymningsplanen och visar alla var man ska samlas om det skulle inträffa något.
Och det händer saker, det börjar brinna, människor dör. Så ser faktiskt verkligheten ut. Det är inget som vi kan påverka. Särskilt inte när man är barn. Ändå krävs det av barn och ungdomar att de ska veta vad som just nu pågår i exempelvis Irak. All världens elände har kommit så mycket närmare genom våra tv-rutor. Har världen kommit att snurra så fort att det inte längre räcker med att sörja våra närmaste, krävs det att vi också ska ta till oss den sorg som drabbar människor på andra sidan jordklotet. Och ska vi känna skuld för att vi inte kan göra något för att hjälpa all världens människor som far illa?
- Visst är det så att barn nuförtiden inte bara får vara barn utan att de i allt lägre åldrar ska förstå vuxnas problem. Men barn behöver inte få veta allt, de ska inte behöva vara vuxnas förtrogna, säger Lise-Lotte Larsten.
Men världen ser annorlunda ut nu mot när elevernas föräldrar själva var barn. Kraven har blivit fler. Man ska vara både lycklig och lyckad. Det går inte längre att ta det lite lugnt efter att man slutat nian. Det är betydligt svårare att hitta ett jobb som 16-åring nu än för 20 år sedan. Det finns mindre tid att hitta sig själv. Det finns mindre av mycket - utom barn och ungdomar som mår dåligt och vuxna som gör så gott de kan.
Så jobbar vi med nyheter