Det kan vara svårt att missa honom. Mannen i kortärmat grått och svart keps. Han som pratar med alla – "Sheriffen" i Finspång.
– Hehe. Många har sagt det. Jag har koll på mycket. Om något händer brukar jag få veta det. Alla pratar med mig, vad det än är, säger han.
19 maj för sex år sedan fick han uppdraget från Finspångs kommun att skapa en tryggare miljö för de som handlar runt Bergslagstorget. På den tiden var det många artiklar om otrygghet och stöket som följde med öppet drogmissbruk i centrum.
– De personerna har berättat för mig att tidigare hade de inte respekt för väktarna. De kunde vara 30–40 personer i garaget och inget hände innan polisen kom, när polisen åkt gick de in i garaget igen, säger han.
Numera är folk inte längre rädda för att gå och handla, enligt Andreas Svensson. Han håller koll i centrum, ner mot Bruksparken och stationen, bakom kommunhuset, upp till Kulturhuset.
– Missbrukarna är här, man märker inte av dem, de sitter inte här och dricker. De har förstått att det är bättre att gå hem. Resultatet har blivit över förväntan för alla. Jag är förvånad över att de har lyssnat på allt jag sagt.
Framgångsreceptet bottnar mycket i hans grundvärderingar, menar Andreas Svensson.
– Att se alla människors lika värde. Även om man är i missbruk är man fortfarande en människa. Jag bemöter dem som vem som helst jag träffar. Vi har informerat om vad som gäller, att det är alkoholförbud på torget. Det får konsekvenser om man bryter mot det. Det har funkat sjukt bra, helt enkelt. De lyssnar, kommer och hälsar. Jag känner mig välkommen. Det är sällan gap och skrik.
Du bär batong och skottsäker väst. Kan jobbet vara riskabelt?
– Ja, det är alltid en risk när man jobbar med människor som kan vara påverkade. Jag har hittills varit väldigt lyckligt lottad, inget allvarligt har hänt. Jag är aldrig rädd i mitt jobb, men har alltid respekten för att allt kan hända.
Sedan 2014 har han inte haft en sjukdag och betonar värdet av kontinuitet och tålamod. Att samarbetet fungerat bra med närpolisen, köpmännen och kommunen har också varit viktigt.
– Det är extremt mycket prat om dagarna och det är jättetrevligt. Jag är aldrig ensam, trots att jag jobbar ensam. I början blev jag lite av en guide också. Många förväntade sig att jag skulle veta var allt finns. Lite kul. Jag fick plugga på om var butiker låg, närmste pizzerian och så.
Från tio års ålder kom Motalakillen Andreas årligen till Finspång med sina tre bröder för att cykla Vallonloppet. Nu har han flyttat hit för jobbet och kan bli kvar i fyra år till.
– Vi läste mycket och tittade på var vi kunde göra skillnad. Det är det man vill göra, förklarar han om varför det blev just Finspång för honom och frun Natalie.
Han började jobba som väktare i 18-årsåldern. Det funkade bra att kombinera med elitsatsning på cykel till en början. Numera äger han familjeföretaget där även pappa Jan, mamma Carina och brorsan John jobbar och det är svårt att få tid till att cykla.
Och du fryser aldrig?
– Det är klart att det kan bli lite kyligt om armarna ibland, men västen värmer om kroppen och jag är mycket inomhus också. Går det under nollan blir det nog en tröja. Jacka har jag nog aldrig haft, säger han.
Nu är han en av kandidaterna till att bli Årets Finspångare.
– Det var som en liten chock när jag fick veta att jag nominerats, säger "Sheriffen".