Hon heter Anette Lilja, är 43 år och jobbar som undersköterska på Högby hemtjänst. För henne är det drömjobbet. Den här dagen är det bland annat besök hos Stig Andersson som står på schemat. Han ska ha lunchen serverad och skiner upp som en sol när han möter Anette i dörröppningen. På några minuter har hon värmt hans mat i mikron.
– Det blev perfekt, säger Stig och böjar äta. Men innan dess hinner han berätta om sina 20-talet genomförda Vätternrundor.
– Det är det här som är så fantastiskt med de äldre, de delar med sig av sin livshistoria, säger Anette.
Hon är en av dem som fick sin utbildning betald i början av 2000-talet efter att ha gått arbetslös en längre tid. Bakom utbildningen stod bland andra Finspångs kommun och Tapperska.
– Jag tycker om att röra på mig och åka runt. Vill man inte åka runt väljer man att jobba på boenden, säger hon.
Här ser hon möjligheterna för alla typer av människor som hon uttrycker det. En blyg person kan uppskattas av de äldre likaväl som en som är mer framåt.
– För att inte tala om killar, många äldre blir jätteglada när de dyker upp. Och jag tror det kommer att behövas ännu fler personer med utländsk härkomst. Många dementa som inte har sitt ursprung i Sverige mår bra av att höra sitt eget språk, tillägger hon.
Hon beklagar att undersköterskeyrket anses som ett lågstatusyrke.
– Visst får vi höra att vi "bara torkar de äldre där bak". Det är så fel. Vi har så många varierande arbetsuppgifter, det blir aldrig långtråkigt, säger hon.
Hon kan bara komma på en nackdel med jobbet.
– Vill vi vara lediga någon dag måste vi ansöka sex veckor innan. De här snabba semesterdagarna kan man ju glömma, konstaterar hon.
Kollegan Ingela Andersson, 54 år, håller med. Det kan vara lite tufft. Liksom schemat, som innebär att man jobbar varannan helg.
– Men allt det här övervägs av det fantastiska jobb jag har. Idag har jag fått vara ute nästan hela dagen och gjort en massa ärenden åt dem jag besöker, säger hon.
Hon får också ofta höra att undersköterskeyrket mest handlar om att hjälpa de äldre med toalettbesök och byta blöjor.
– Vi gör ju så enormt mycket mer. Vi är ju också utbildade på att ta blodtryck, blodsockertester och sådant, men det gör vi ju inte så jätteofta inom hemtjänsten. Jag tror dock att det skulle locka ännu fler yngre in i yrket om arbetsuppgifterna vidgades lite, för vi har ju ändå den kompetensen, konstaterar hon.
Ingela har valt att också vara så kallat palliativ ombud. Det innebär bland annat att hon går utbildningar och deltar i olika föreläsningar kring vård i livets slutskede och hur man bemöter de anhöriga i de här jobbiga situationerna.
– Kunskapen delar jag sedan med mig av till mina kollegor, det ger mig jättemycket, säger hon.
På Tegelbackens äldreboende, som är ett demensboende, träffar vi undersköterskorna Agneta Prahl, 57 år, och Maria Österberg, 54 år.
Även de har fått sin utbildning betald genom bland annat Finspångs kommun. Och de stortrivs med sitt yrkesval. Agneta har 40 år bakom sig i yrket och Maria 30 år.
– Den största förändringen genom åren är nog att det är svårare att få in vikarier numera, förr var det jättelätt, konstaterar Agneta.
Båda håller med Ingela Andersson om att statusen skulle kunna höjas om de fick utnyttja sin kompetens bättre.
– Vi får till exempel inte ta venprover, även om vi har utbildning för det, tillägger Agneta.
– Och de unga som utbildar sig vill hellre jobba på en akutmottagning på ett sjukhus, det låter bättre. Men förmodligen vet de inte riktigt vad det innebär att jobba som vi gör. Numera har vi även ett stort ansvar för dokumentation och för att exempelvis upprätta genomförandeplaner, säger Maria.
De lyfter också upp sina scheman som bra exempel.
– Vi lägger våra egna på sex veckor, det ger en viss frihet. Visst jobbar vi varannan helg, men det stör inte mig. Däremot borde ob-tillägget höjas, det blir en extra sporre, säger Agneta.
Men det bästa av allt, menar båda, är den tacksamhet de känner från både boende och anhöriga.
Så visar de runt på sin arbetsplats. De knackar på hos en av "hyresgästerna" som lyser upp. Hon älskar att lösa korsord och får lite hjälp.
Och ute i köket doftar det nybakad sockerkaka. Där sitter en äldre man som även han lyser upp:
– Jösses, så mycket vackra flickor, säger han och möts av ett rejält skratt från både Agneta och Maria.