– Ja, då träffas vi och stickar mössor, vantar, halsdukar, tröjor och mycket annat, berättar Harriette Thorstenson, som är en av de cirka 20 kvinnor som regelbundet kommer till caféträffarna.
Vad gör ni med allting som ni producerar?
– Det är lite olika, Harriette Thorstenson. Mycket av det vi stickar, skänker vi till en insamling i Boxholm, kallad "Vänner emellan" och som sedan vidaretransporterar allting till hjälpsändningar till Litauen.
– Men sedan stickar vi förstås en del saker till oss själva också och våra släktingar, men vi har också skänkt exempelvis vantar och mössor till behövande här i Finspång. Så det är inga som helst problem, att bli av med det som vi producerar här under torsdagarna.
Angående "Vänner emellan" säljer man dels linnevaror och linnekläder tillverkade i Litauen, dels har man en loppis, där inkomsterna går till sociala projekt i Litauen. Dessutom skickar man kläder, husgeråd med mera till Litauen.
Är ni intresserade av att fler kommer till stickcaféet?
– Ja, absolut. Alla som tycker om att sticka, umgås och ta en fika tillsammans, är välkomna att ansluta till de här stickcaféerna.
Hur länge har stickcaféerna pågått på Mariagården?
– Jag tror vi är inne på elfte året, säger Görild Svendsen, som ibland är med i stickgänget, men ibland, som nu senast är med i frivilliggruppen hos Svenska kyrkan, som sköter om caféet och fikaserveringen.
Så torsdagsträffarna pågår under ett par eftermiddagstimmar varje torsdag?
– Ja, säger Görild Svendsen, men det är så populärt, att en del av deltagarna kommer en bra stund före klockan 14, när vi börjar, och det är ju bara ett bevis på att de tycker om de här stickträffarna, där man umgås och tar en kopp kaffe tillsammans.
Vid Folkbladets besök dök även kyrkoherden i Finspångs församling, Karl Magnus Hansson upp och kollade läget:
– Såna här arrangemang tycker jag är väldigt trevliga och värdefulla för oss i svenska kyrkan, säger han.
– Dessutom gör ju kvinnorna, samtidigt som de umgås och har trevligt, en god gärning, genom att sticka saker till hjälpverksamhet.
Den som ansvarar för själva insamlandet och ivägskickandet av de producerade stickprodukterna, är diakonen Anette Andersson:
– Det här tycker jag är en väldigt fin verksamhet. Dels för att deltagarna träffas, umgås och har trevligt en stund varje vecka, dels att vi kan skicka det som de producerat till Litauen, som fortfarande är fattigt och i behov av hjälp, inte minst ute på landsbygden.