68-årige Henry är en av stamgästerna utanför LP-verksamheten på Kalkugnsvägen.
Henry Karlsson är en av stamgästerna. LP-verksamheten, som drivs av fem frikyrkor i Finspång, har öppet de flesta av veckans dagar för de socialt utsatta.
Oftast med kopp kaffe och macka.
På onsdagarna, som den här dagen, delas det ut matlådor.
Henry Karlsson väntar utanför, knäpper händerna till Fader vår.
– Jag kommer ganska tidigt. Det är socialt, man får prata med någon, det är det som betyder något för mig i alla fall. Man har mycket gemensamt. Jag har min gudstro också, det känns skönt, säger han.
Även om dörren är öppen, blir det att stå ute i vårvintern.
– Det var bättre att sitta därinne som vi kunde göra före pandemin. Då var det en annan gemenskap, säger han lågmält och ler.
– Nu är det så att vi ska hålla avstånd. Det görs det inte i bolagskön precis.
Henry Karlsson är tydlig med sin missbruksbakgrund, men säger att han är drogfri nu, vilket är ett krav för att få vara med i gemenskapen.
– Tidigare drack jag mest öl. Inte starksprit och framförallt inte narkotika, säger Henry.
20 till 40 personer kommer de dagar verksamheten har öppet.
– Det har varit väldigt jobbigt för våra vänner. Många har kommit till oss och som uttryckt detta. Nu är det lite mildare ute, men det har varit en jättetuff situation för dem i vinter. För många är det här veckans enda lagade mål mat de äter, säger Maritha Wallh som ansvarar för LP-verksamheten i Finspång.
Maritha Wallh munhuggs med Jörgen på distans, en av stammisarna som gärna dyker upp när det är öppet under veckan.
Det är fem församlingar bakom verksamheten. Tre halvtidsanställda, och "fantastiska" volontärer som Maritha vill lyfta fram.
Bo Artmark är en av dem.
Mötena utomhus har fått en större betydelse under covidpandemin och en krävande bister vinter.
– Alla som behöver det här är rädda om det. Vi pratar nästan mer med varandra när vi står här ute. Vi vet lite mer om vad som händer. Men man känner själv en begränsning. Det är det svåra, att man inte riktigt räcker till, säger Bo Artmark.
Jerry och Maritha Wallh, Bo Artmark utanför LP-stiftelsen.
Det är inte enbart pandemin som gjort tillvaron tuffare för hemlösa och socialt utsatta i Finspång.
– Det finns färre och färre platser för dem att gå till på vintern. Garagen är lite portade nu, det är svårt att veta var de ska vara om de inte har bostad. Det är inte så många, men för dem är det särskilt svårt. De flesta har dock egna lägenheter. Sedan hjälper de varandra i gruppen. På gott och ont, förklarar Bo.
När de flesta lämnat Kalkugnsvägen får de med sig veckans matlåda och kanske några matvaror.
Henry Karlsson gillar kaffe och pratstunden och är kvar i kylan under hela timmen. "Det var bättre att sitta därinne som vi kunde göra före pandemin".
Stammisen Henry Karlsson har varit bostadslös själv. Nu har han en lägenhet och får hjälp via bostöd.
– De brukar komma hem ibland och se till att man har städat och sånt där.
Det har varit kallt i vinter. Är det många som vill sova över hemma hos dig?
– Både ja och nej. Många vill komma och sova över, det får de göra. De får mat och sånt där. Jag tror de flesta klarar sig själva, en del bor i garaget här eller i trappuppgångar. Tyvärr finns det folk som har det så.
Det har inte tunnats ut, eller dykt upp nya besökare till LP-verksamheten när det varit så kallt?
– Nej, det är samma människor hela tiden. Jag gör så mycket jag kan själv. Lånar ut pengar som jag aldrig får tillbaka, det vet jag förstås om innan, men det finns de som inte har någonting alls. Tyvärr går de raka spåret till bolaget, när de fått några kronor. På något sätt blir man en del av andras missbruk då. Men här får alla hjälp, säger Henry Karlsson.