Östergötland vimlade av bergsbruk på Vallonernas tid

Jan Eric har forskat och läst om Gruvstugan och bergsbruken sedan han pensionerades.

- Du är ju lite författare också? Du skapar personer till Gruvspelen som kanske inte funnits, undrar Sten Brandberg.

- Jag vill levandegöra historien, att hålla sig till rena fakta kan göra att det blir lite torftigt. Grunden i spelen är en händelse som har skett i verkligheten. Men vad gäller intrigen låter vi fantasin spinna loss, svarar Jan Eric.

Den äldsta påträffade uppgiften om bergsbruk i Hällestad, är daterad 1282. Några meningar i ett brev bekräftar att prästernas betalning i form av järntionde skulle upphöra. Därav kan man dra slutsatsen, att organiserat bergsbruk måste ha förekommit i bygden. Den första järnframställningen i Sverige bedrevs som ett hantverk.

- Vallonerna lärde våra förfäder att kola, sägs det. Men det är inte riktigt sant, de hade redan kunskapen. Men de fick lära sig nya och bättre sätt av de fransk-belgiska invandrarna, berättar Jan Eric.

När bönderna lärde sig hantera bergmalmer krävdes en ny teknik och samverkan mellan flera hushåll, så växte bergslagen fram. Smältugnar, byggda för den nya tekniken är kända från medeltidens första århundraden.

- Förr kunde varenda bonde hur man gjorde järn. Idag är den kunskapen glömd. Hällestad har varit bondebergslag, det var bönder och bergsmän som bodde där. Förr var det så, det var inte ovanligare då än att jobba på SAAB och köra en Volvo idag.

Ännu i början av 1600-talet hade bergsmännen ingen större kännedom om hur järnmalmerna uppträdde i berggrunden. När De Besch och De Geer kom till Finspång trodde de att malmförråden aldrig skulle sina. Om bönderna inte levererade tackjärn och järnmalm i önskad omfattning förklarades det med, att bergsbönderna inte gitte anstränga sig. De Geer lät då Finspång gå in i bergverksamheten och fick snart inse hur svårfångad järnmalmen var i Hällestads gruvor.

- Förklaringen till att Finspångs och Godegårds bruk lade ner är att malmen tröt. Det finns järnmalm i trakten, men inte överallt, säger Jan Eric Karlström.

Läs mera i tisdagens papperstidning