Oroliga för vård av psyksjuka
Ingen vet någonting och hos dem som ska vårda de psykiskt sjuka är frågorna många. En fråga kanske större än andra - varför är det så tyst?
Ingela Jansson, Barbro Philipsson, Eva Bergqvist, Monica Remning och Ingela Verngren är oroade för vad som ska hända med dem när vuxenpsykiatriska mottagningen försvinner. Vad som ska hända med patienterna vågar man knappt tänka på. FOTO: NICLAS SANDBERG
Foto:
- Nu vet vi inte om det kommer att bli så, säger Ingela Jansson som är sjuksköterska på mottagningen.
Inte heller vet personalen var de kommer att hamna. Klart är i alla fall att de inte per automatik följer med verksamheten när den slås ihop med Blommelund i Norrköping och blir den nya Norra enheten.
När landstinget ska spara drabbas många sjuka människor, men att åka några mil extra för att gipsa ett brutet ben mitt i natten kan kanske vara en rimlig eftergift i spartider. Men en psykisk ohälsa går inte att gipsa ihop. Någonstans.
Kompetenssvinn
- Vi har patienter här som haft samma kontakter i 30 år, säger Eva Bergström som är skötare.
Kontinuitet, trygghet, rutiner - här finns kunskapen och igenkännandet som stärker både patienter och personal. Det händer att patienter kommer upp flera gånger per dag med sin oro. Till mottagningen kommer också människor för att hämta sin medicin.
- Som en kollega i Norrköping berättade för mig så var det en patient som när han fick reda på att han inte längre skulle få hämta sin medicin centralt, utan skulle vara tvungen att ta bussen, sa att det kostar lika mycket att köpa en bussbiljett som att köpa ett paket cigaretter - då köper jag cigaretterna, berättar Monica Remning som är skötare.
Ingen av dem tror att landstinget kommer att göra några besparingar på omorganisationen inom psykiatrin och till nästa år har ju psykiatrisamordnaren Anders Milton pratat om att sätta till mer pengar till psykiatrin.
- Nästa år kan det vara för sent. Vi kan inte ens ta emot nya patienter som behöver vård för att vi inte vet var eller vem som ska ge dem den vården, säger Ingela Jansson.
Den stora tystnaden
Att det nu gäller neddragningarna för en patientgrupp som själva har svårt att föra sin talan tror personalen bara är en del av orsaken till varför det är så tyst om vilka effekter en neddragning inom psykiatrin får.
- Många hoppas och tror nog att en del av verksamheten ska få finnas kvar, men eftersom ingen vet vad som kommer att hända kanske man inte vet vad man ska protestera mot, säger Ingela Jansson.
Men det är så tyst så tyst. Var är protesterna från vårdgrannarna - kommunpsykiatrin, försäkringskassan, socialen, sysselsättningsenheten och från politiskt håll. Den här frågan har egentligen ingen färg, det handlar om att föra, kanske de svagaste, Finspångsbornas talan. Att bevara den goda psykiatrin.
Så jobbar vi med nyheter