Var på en krisberedskapsträff för lite sedan med fokus på samhällsresurser och dess samordning, och medan jag satt där så kom jag att fundera över hur det faktiskt är ställt med den egna beredskapen.
I bakhuvudet fanns någon vag minnesbild av att varje medborgare bör se till att kunna klara sig själv i 72 timmar vid en uppkommen krissituation. 72 timmar! Det är en tidsblinkning under soldränkt semester i flipp-flopp, stråhat och sangria, men en djävulusiskt lång tid i kyla, mörker, hunger och ovisshet.
Vilka kriser kan drabba oss där läget blir rejält ansträngt över tid? Krig? Pest? Meteoritnedslag? Kärnkrafthaveri? Ja, man kan småle åt det och nästan generas över det osannolika i att ens bara tänka det. Inte här och inte nu, eller?. Men bränslestopp eller långvarigt elavbrott? Jo, det ligger någonstans naturligare i tanken och är mera möjligt, och nästan lika drabbande som de där första.
Någon 72 låda fanns i vart fall inte i hushållet, så jag gick till aktion med att fylla en. Det fanns inte mycket i hemmet med hygglig hållbarhet som kunde läggas dit direkt. Man inser att man är uthållighetsmässigt sårbar när man vant sig vid att ha 5 minuters promenad till ICA, 7 till Viberga och 9 till Willys till vardags.
Jag ska erkänna att jag någonstans kände mig lite fånig när jag gick och valde ut konserver med hygglig hållbarhetslängd, lämpligt förslutna torrvaror, en rejäl flaska t-röd och annat behövligt. Det var som om övriga i affären tittade och tänkte; där går den där mannen som tror att undergången är nära.
När jag sedan i kassan dunkade upp burkvis med Bullens pilsnerkorv, köttbullar i sås och snabbmakaroner tänkte ”sannolikt” kassaexpediten förebrående; den där har det inte för roligt vid middagsbordet. Stackars hans barn som tvingas leva på denna nödtorft, eller har han möjligtvis skiljt sig?
Men nu står lådan där. Vi kommer att klara en frostnatt eller två matmässigt, och samtidigt pågår processen i huvudet om vad lådan ytterligare bör fyllas med utifrån ett ”bra att ha” perspektiv. Den planeringen är faktiskt lite underhållande.
Visserligen har jag efter min tid i grönkläder definitivt fyllt min livskvot av konservmåltider från gamla mobförråds-guldburkar. Å andra sidan går det i dagligvaruhandeln inte att inhandla motsvarande delikatesser som ”död mans fingrar” och trådig lappskojs.
Min förhoppning är att 72-lådan aldrig ska behöva nyttjas i skarpt läge, men om tre år löper de flesta burkarna ut. Då får det bli taburas! Kan ju bli en grej av det rent av. En 72-lådefest med omdömesgillt hanterande av t-röden!