– Det känns tungt att gå i de här korridorerna idag och se flyttkartongerna, säger narkosläkare Peter Cox.
Han möter upp tillsammans med vårdenhetschefen Annelie Ljungblad Moberg, dagen efter att den allra sista operationen gjordes i de här lokalerna.
Det har gått 23 år sedan verksamheten drog i gång i Finspång. Innan dess utfördes full kirurgi med alltifrån enklare operationer till stora bukoperationer.
Men satsningen på dagkirurgi, där det bland annat handlar om titthålsoperationer i leder, kirurgiska och urologiska ingrepp, skulle visa sig vara ett lyckokast. Verksamhetens goda rykte har spridit sig runtom i landet.
– Vi låg i framkant redan från början och har under åren fått ta emot en hel del studiebesök. Och vi vet att patienterna har varit nöjda, säger Peter Cox.
Annelie Ljungblad Moberg menar att framgången beror på att man arbetat i ett tätt sammansvetsat team, där alla jobbat mot samma mål.
– Beslutsvägarna har varit korta och det har gett effektiva flöden genom hela operationsprocessen, tillägger hon.
Att läkarna som kommit för att operera, som bara haft den uppgiften och inget annat, har också bidragit, menar hon:
– De har inte blivit störda genom personsökare eller tvingats i väg för andra uppgifter, utan har i lugn och ro kunna fokusera på bara operationerna.
Men arbetsron för personalen på plats har inte alltid varit så bra. Verksamheten, och för den delen hela lasarettets vara eller icke vara, har diskuterat i omgångar under åren och hot om nedläggningen har kommit och gått.
– 2015 fick vi till slut beskedet som gör att vi jobbar vår sista dag nu. Vi blev ledsna, några valde att sluta då, medan vi andra fortsatte. Och vi blev konstigt nog ännu mer fokuserade på vårt arbete. Tillsammans har vi gjort ett jättebra jobb och vi är en fantastisk arbetsgrupp, säger Annelie Ljungblad Moberg.
Ungefär 2 000 operationer per år har genomförts på enheten. När flytten nu går till Vrinnevisjukhuset ökas kapaciteten med ytterligare 1 200 patienter per år. Både Annelie och Peter konstaterar att flytten ändå är ett måste för att möta framtidens kirurgi.
Och Anneli följer med. För Peter Cox tar pensionärslivet vid.
– Men jag kommer att hoppa in då och då. För jag vill verkligen inte släppa alla fina arbetskamrater, säger han.