Naturen på ett strålande humör
Naturen visade sig från sin bästa sida på söndagen när Naturskyddsföreningen arrangerade vandring på Östgötaleden. Trädens sprakande färger mot den mättade blå himlen. Och efter bara en kort stund hade höstkylan jagast bort av kroppsrörelsen.
Är det lingon? Peder Antonsson konstaterar att de röda bären är mjölon.FOTO: LOTTIE MOLIN FOTO: LOTTIE MOLIN
Foto:
Tio personer, medlemmar i Naturskyddsföreningen, är med. Och alla i det här gänget är naturligtvis vana vid att vara ute i skogen, ja i alla slags natur. Så på det sättet är detta inget nytt. Men en liten premiär är det i alla fall.
Matsäck
Det vanligaste är att föreningens utfärder har ett bestämt mål och ett bestämt tema. Kanske fågelskådning, eller studier av växter eller fjärilar. Men i dag är det för första gången en höstpromenad helt enkelt, där man stannar till inför det som fångar ögat eller örat. Plus att man umgås och pratar. Har trevligt helt enkelt. Och naturligtvis finns det matsäck i ränslarna.
- Det blir som ett gift att komma ut, säger en deltagarna. Jag måste helt enkelt ut i luften varje dag.
Skönhet
Taktfasta käng- och stövelsteg ljuder mot grusvägen. Vägen är ganska bred, så det är lätt att gå tillsammans. Egentligen är det inget särskilt märkvärdigt med just den här naturen. Svensk skog som den brukar se ut, med tallar och litet lövträd och ormbunkar som är bruna och vissna just nu.
Men ändå. Om man bara tittar efter, så ser man skönheten även här. Hur fukten glänser i spindeltrådarna som ligger lågt över mossan, när ljuset faller in mot dem. Hur den höga aspens guld ständigt skiftar mot himlens höstblå bakgrund. Hur den gröna mossans sammet smyger sig tätt, tätt runt markens alla ojämnheter, så sagoboksaktigt inbjudande att man får lust att lägga sig tillrätta i skogens egen famn.
- Titta där vilken fin lånka, säger Yngve Andersson.
Han visar det okunniga tillskottet till promenadgruppen på den lilla vattensamlingen vid vägens kant. Lånka är en stjärnformad vattenväxt, som sprider ut sig över ytan.
Bosse Larsson spetsar öronen. Hela gruppen stannar upp, lyssnar och tittar, med eller utan kikare.
- Kungsfågel, dubbeltrast och blåmes, summerar han. En hel grupp med olika mesar, jag kan inte säga exakt vilka.
Ekorre och rådjur
En ekorre kilar över vägen, kvickt som bara den. Peder Antonsson hann i alla fall se den innan den uppslukas av skogen. Ett rådjur flyr oss allt vad det kan.
Så passerar vi torpet Kyrkfallet, ett rart hus med en sirlig vit förstukvist. På gården står en liten midsommarstång kvar, brun och litet slokande. Tänk vad fort det har gått, inte var det väl så länge sedan vi dansade Små grodorna? Inte var det väl så länge sedan det var sommar. Det är svårt att inte få ett stråk av längtan i magen.
Fast en höstdag som denna är det inte så svårt att hålla med Erik Axel Karlfeldt när han skaldar om ´den vår de svage kallar höst´...
Så jobbar vi med nyheter