Skulle det vargpar som många har sett spår efter verkligen stanna kvar, vilket nu bedöms som troligt, blir det första gången sedan omkring 1850 som det finns en fast vargstam i Östergötland.
Vargen kom till Sverige när inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 till 12 000 år sedan. I alla tider har den beskrivits som ett gissel och redan i Östgötalagen och andra landskapslagar från 1200-talet fanns det bestämmelser för hur vargskall skulle anordnas.
I Kristoffers landslag från 1442 finns det liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även ha en varggrop, vargtrumma, spjut, gevär och lapptyg (linor med tygremsor som ska skrämma vargen). ”Björn, varg och räv må var man allestädes och saklöst dräpa”, stadgade Kristoffers landslag.
I Östgötalagen föreskrevs att varje bonde ska ha tre famnar vargnät (5,34 meter). I 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg, en taxa som 1664 höjdes till två riksdaler för en vuxen varg och en daler för varje dödad vargunge.
I stort sett alla var skyldiga att ställa upp i vargjakten. ”Alla skola svara för nät och skall, såväl dräng som bonde, landbo och hyresgäst, alla som har ko och so och äta vid eget bord, därest de icke hava laga förfall” sades det i Kristoffers landslag. Bara prästen, klockaren och ensamma kvinnor var undantagna. Det berättas om ett vargskall i Östergötland 1863 med 700 man uppbådade.
Men det fanns gott om varg i skogarna. I Östergötland fanns det första halvan av 1800-talet omkring 100 vargar. I NT från den 23 mars 1831 kunde man läsa att det under det senaste året hade fällts 33 vargar.
Under åren 1827 till 1839 dödades totalt omkring 6 790 vargar i Sverige och under åren 1850-1859 dödades ytterligare cirka 1 900 stycken.
Om vargen och jakten berättar Carl-Herman Tillhagen i boken "Allmogejakt i Sverige" som kom 1987. Enligt den fanns det som allra mest varg just kring 1830. Vargen dödade under 1829 exempelvis 465 hästar, 2 108 kor och 21 608 får, getter och svin.
Jakten blev allt intensivare och det blev en hetsjakt över hela Sverige. Vargstammen minskade då snabbt under andra halvan av 1800-talet. Bland annat beroende på att man allt mer använde förgiftad åtel (föda) och höjd skottpeng.
Det uppmuntrade bonddrängar att på söndagar ge sig ut och leta efter varg i iden och lyor. En gubbe från Godegård sägs ha byggt sig en ny stuga för skottpengarna, berättar Tillhagen.
Ett annat sätt att fånga vargen var genom att bygga varggropar. Den doldes med stänger och grangrenar och ett bete lades ut mitt på. Ännu på 1970-talet kunde man hitta spår efter sådana i Finspångstrakten.
Det var inte bara fråga om att jaga vargen utan också att skydda sig själv och boskapen mot den. Där kom magi in i bilden. Ett sätt var att ge en bit av juloxen till kreaturen för att skydda dem, eller smörja in djuren med vargbajs. Eller hänga en vargklo kring halsen på till exempel fåren.
Från bland annat Östergötland berättas att man skulle gå tre gånger motsols kring fårkätten och sedan ge fåren att dricka genom en vargstrupe. Då skulle de inte bli rivna.
Skräckhistorierna kring vargen är många. Sanna eller inte så underhöll de allmogens hat. Man nöjde sig inte alltid att fånga vargen, den skulle också plågas.
Men var vargen farlig? Någon säker statistik på antal dödade människor finns inte, mer än att det var sällsynt och att det då oftast handlade om rabiessmittade eller sjuka vargar.
I kyrkböckerna finns det ett antal fall där barn dödats av varg. Under vilka omständigheter framgår inte. Från Östergötland finns inga noteringar.
Mest ökänd är Gysingevargen som 1820–1821 dödade nio barn, men den var uppfödd i fångenskap och hade rymt och saknade instinkten att vara rädd för människor.
In på 1870-talet var vargen i stort sett borta från södra Sverige, inklusive Östergötland.
Den siste att döda en varg i Finspångstrakten var bonden Daniel Andersson i Göl, Hällestad. Det gjorde han den 3 april 1854 med hjälp av förgiftad åtel. På sockenstämman kunde han visa upp skinnet och få sin ersättning. Året innan hade han dödat tre vargar. Det berättar Evert Pettersson i Risinge hembygdsförenings årsskrift från 1976.
1859 dödades 159 vargar i hela Sverige och 1909 bara 25. Den fanns då bara i de nordligaste länen.
Källor: Allmogejakt i Sverige (Carl-Herman Tillhagen), Nordisk Familjebok 1939, I Risingebygd (Evert Pettersson), Wikipedia, Nationalencyklopedin, Nordiska museet.