Mustafa Can om att älska en främling
När författaren Mustafa Can läser ur sin bok "Tätt intill dagarna" och berättar om dess innehåll inser vi i publiken att den handlar om flera saker. Om en sons kärlek till och främlingskap inför sin mor. Om allt som förenar människor genom århundraden och mellan världsdelar.
"Tätt intill dagarna", kom ut i våras. Det är ur den boken Mustafa Can läser under sitt besök i Finspång. Foto: Scanpix/arkiv
Foto:
När hans mor blott hade några månader kvar att leva, började hennes son äntligen att skriva boken. Den blev inte färdig förrän hon var borta, och trots att det är boken om henne, säger Mustafa Can att den han lärt sig mest om genom att skriva boken, är sig själv.
Bortom trösten
Vid måndagens författarkväll i Mariagården - stora salen var så gott som fullsatt - inledde Mustafa Can med att läsa det första stycket i sin bok. Han sitter i köket i lägenheten i Skövde, där hans mor brukade sitta. Det är januari 2005, sju dagar sedan hans mor dog.
Mustafa Can ser sin mor för sig som hon brukade sitta och titta ut genom fönstret. Vad såg hon, vad tittade hon efter. Det undrade han alltid. Och nu när hon är borta, ser han henne dubbelt.
Han ser kvinnan i köket, som alltid hade en lammgryta som puttrade på spisen och ett bröd som gräddades i ugnen. Samtidigt ser han den unga flickan i byn, bara 16 år, som vaggar sitt barn. En ocean av tårar strömmar nerför hennes rosiga, runda kinder. Hon ville inte släppa barnet till de människor som kom för att ta det, som kom för att trösta. Hon var oåtkomlig för mänsklig tröst. Han, hennes son, ser bilden igen året efter. Och igen.
- Sedan orkar jag inte se mer. Sju döda barn, mina syskon som jag aldrig träffade. Jag frågade min mor vad hon tittade på genom fönstret. Hon sa att hon inte tittade på något, och jag blev irriterad för att hon inte ville berätta.
Arbetskraft
När de europeiska länderna behövde arbetskraft var Mustafa Cans far en av alla dem som kom hit. Han flyttade till Sverige - tillfälligt. Mustafa var en liten grabb, sex år ungefär, när han kom till Skövde. Drygt tio år senare skulle han inse att tankarna om att flytta tillbaka till hembyn inte var annat än en illusion.
Mustafa och hans syskon lärde sig svenska snabbt.
- Vi kom från militärkontrollen till asfaltgatorna, fotbollsplanerna och Astrid Lindgren-sagorna. Min mor längtade hem, men inget handlade om henne. Andra skulle leva till varje pris.
Mustafa Can starka kärlek till sin mor väjer inte för andra känslor. Han berättar hur han skämdes över henne på Luciafirandet i skolan, när andras mammor hade jeans och sjöng med i sångerna. Hans mamma hade fotsid kappa och kunde inte sjunga för hon kunde inte svenska.
- Jag kände starka utanförkänslor på grund av min mor. Skarvarna mellan mina båda världar krockade. Alla kulturmöten kostar. Min egen bildning ökade avståndet till min mor.
Tre veckor innan modern dog berättade han för sin mor om hur han skämts när han var liten. Hon hade vetat. Hon hade förlåtit honom för länge sen. "Det är ett barns exklusiva rätt att skämmas över sina föräldrar och ändå kräva villkorslös kärlek" fick han till svar.
Kristina
I boken ser jämför Mustafa Can sin mor och Kristina från Duvemåla. Båda utvandrade för att deras barn inte skulle dö. Båda var tvungna att över leva för att andra skulle leva. Båda bar på en ständig längtan hem. Kristina längtade till apelträdet, Güllü Can till mullbärsträdet.
- Skalar man bort utanverket finns det ingen skillnad. Kristina är min mor, min mor är Kristina.
- Min pappa ångrade att han utvandrat, att han slitit ofödda generationer från deras hem. Detsamma säger Karl Oskars pappa i Mobergs bok: Tänk på de kommande generationerna. Det är priset som utvandrare betalat i alla tider. Att vara främling både här och där. Och att vara hemma både här och där.
Så jobbar vi med nyheter