Livet i krigets Syrien var en ständig kamp för Mohammad Suleiman och hans familj. De levde i ett flyktingläger söder om huvudstaden Damaskus.
– Man fick kämpa för allt: mat, mediciner, utbildning, berättar han.
För Mohammad var sport en stor del av hans liv. Han spelade fotboll i ett lag som höll hög klass i hemlandet.
– Vi vann en japanskt sponsrad turnering tre gånger. Jag var försvarare. Fotboll var min stora passion, säger Mohammad.
Han var även duktig i skolan med målet att bli civilingenjör. Men samma dag som han fick beskedet att han var antagen till utbildningen var katastrofen ett faktum.
– Plötsligt hördes en kraftig smäll. Det blev rökmoln, eld och mycket skrik. Flyktinglägret blev återigen utsatt för bombattacker. Vi kunde inte hitta Mohammad, sedan hörde vi en explosion, en missil hade träffat honom, berättar Mohammads bror Alaa.
De försökte ta honom till ett sjukhus, men det gick inte att lämna lägret på grund av nya attacker.
– Benet fick amputeras, Mohammad var väldigt nära att dö. Han fick sys med 150 stygn och vi använde en spray för tänderna för att lindra smärtan. Även högra benet var skadat, knäet är förstört. Handen skadades allvarligt i explosionen och han har splitterskador över hela kroppen, säger Alaa.
Det tog 18-åringen ett och ett halvt år att läka ihop tillräckligt för att med ett ben ta sig över gränsen till Turkiet. Sedan tog han sig vidare till Sverige och Finspång, där delar av familjen redan befann sig.
Nu är han 22 år och har fått en protes. Med kryckor och hjälp av familjen kämpar sig Mohammad återigen fram i tillvaron.
Att sport fortfarande skulle vara en betydande del av vardagen var odiskutabelt.
– Jag ville hålla på med någon sport och tänkte på cykling först. Sedan upptäckte vi Finspångs Kanotklubbs anläggning vid Bönernbadet. Vi fick kontakt med en person i klubben som tyckte att vi skulle gå med. Vi pratade med tränaren och redan första gången var jag i vattnet med kanoten, berättar Mohammad.
Han fastnade omgående för sporten och sa direkt att han ska bli världsmästare i kanot.
– Det är en trevlig sport. Man måste vara fysiskt stark och när man tränar skingras tankarna från allt dåligt man upplevt. Jag njuter av vattnet och utsikten.
22-åringen tycker att det svåraste är att hålla balansen och få upp farten.
– Jag gillar att träna med gruppen. Det ger inspiration.
Det är inte bara kanotdrömmarna som är stora.
– Jag studerar på SFI på Bergska och siktar på nytt på att bli civilingenjör.
Han är tacksam för protesen, men hoppas på något bättre även i det fallet.
– Jag drömmer om att kunna skaffa en superprotes som gör det lättare att göra många saker. Då blir det nästan som ett normalt ben, men en sån protes kostar väldigt mycket pengar, betonar Mohammad.
Han behöver även vård för knäet i högerbenet samt andra skador på kroppen.
Sportentusiasten bor tillsammans med sina bröder och har funnit sig väl tillrätta med livet på en liten ort, långt från våldsamheterna i krigsdrabbade Syrien.
– Jag gillar Finspång. Det är lugnt och skönt att leva här. Jag är tacksam för att Finspångs Kanotklubb tagit emot mig, konstaterar Mohammad Suleiman.
Killen som blev av med sitt ben – men inte sina drömmar.