Min publik försvann, när jag slutade

När lamporna släckts och ridån gått ner, när du klivit av scenen för sista gången, vad händer då? 

Jag har alltid hävdat att människor som älskar att stå framför en publik, om man nu, som i mitt fall, kan kalla en grupp människor som ska träna, för publik, de har ett stort behov av att få känna sig uppskattade, att få bekräftelse. 

Egentligen är min uppfattning att det här gäller alla människor, för alla vill vi bli sedda, få bekräftelse och känna att vi finns till för andra. 

Det handlar inte om att skryta, men jag tror att uppfattningen där emellan är hårfin och även beror på hur uppskattningen mottas och används. Det är inte många som erkänner att det är för att få uppskattning de uppträder, eller som i mitt fall, instruera en grupp svettiga människor och få dem att göra saker de aldrig trodde att de skulle klara av. 

Visst var jag ute efter uppskattning, men inte bara det, att få andra att känna glädje genom den träning jag erbjöd dem, det är inte mycket som kan slå den känslan.

Det har nu gått flera år sedan jag klev av scenen och ridån gick ner, lamporna som varit tända mot mig slocknade. När jag senare förstod att jag aldrig mer skulle kunna komma upp på scenen igen, få känna kicken när ridån gick upp och allas ögon riktades mot mig, ögon som lyste av förväntan om vad jag skulle erbjuda dem i form av utmaning, just den dagen, då föll jag. 

Jag föll och föll tills jag till slut stannade upp för att förstå att min planerade framtid nu låg bakom mig. Att jag aldrig mer kommer kunna vara den där personen som står inför en grupp människor och få deras uppskattning och bedömning, inte alltid bra men även den berikande i en utvärdering av mig själv, få deras känslor slungade mot mig, är så otroligt tomt.

Vart tar alla vägen när ridån gått ner? 

Du står kvar bakom ridån i mörkret och inser att funktionen som möjliggör att ridån åter ska gå upp, inte längre fungerar, det är fel i maskineriet. Vart finns då alla de där som tidigare funnits för dig, de som fanns där på andra sidan ridån och som varit en så stor del av ditt liv? 

Klivet av scenen kan finnas i så många olika skepnader, pension, sjukdom, flytt, arbetslöshet, ja listan kan fyllas på med många fler orsaker till att ridån gått ner och livet tar en annan väg än den man tänkt sig. Men vart tar då många av de personerna som man trodde man hade som nära vänner vägen? Jag ska erkänna att jag själv är bedrövligt dålig på att leta upp de där människorna som försvunnit ner från scenen, som har försvunnit ut i periferin av mitt liv och inte längre finns att hitta där de tidigare haft en så central roll. 

Med den här texten vill jag inte skuldbelägga någon, jag vill bara lyfta att vi ibland kan vara lite dåliga på att se andras liv, för vi är så besatta av våra egna liv.

Men, återigen, vart tar då alla de där som man tidigare träffat så ofta, vägen?

I mitt fall finns det människor som jag trodde jag betydde mer för och som jag trodde skulle höra av sig när jag försvann. Jag kan själv söka upp dem, men jag har valt att höra av mig till de som verkligen fanns och finns för mig när jag ofrivilligt klev av den där scenen som jag såg som min framtid. 

Jag har blivit kontaktad av människor som jag inte träffat på väldigt många år och till och med från människor jag aldrig tidigare pratat med, men som för mig ändå, inte är främmande. 

Nyligen fick jag ett sms från en person som själv varit med om något fruktansvärt, inte detsamma som jag genomgår och inte kan jag säga att jag förstår hur hen känner det, bara tänka mig. 

Det som kändes så otroligt bra i det hen skrev till mig, var de rätta orden som alla som varit med om en otrolig sorg, vet om. Det är ord och meningar som ingen annan kan formulera och förstå, de är så rätt utformade och träffar rakt in i hjärtat där taggen sitter som djupast. Det fanns en förståelse, en känsla av att vi delar något även om sorgen inte är av samma orsak. 

Jag har tidigare hyllat en kompis som, sen dag ett när jag fick min diagnos att jag har en obotlig sjukdom som bryter ner min kropp, skickat mig minst ett sms varje dag. Nu kan jag inte längre säga det, för en dag hamnade hon i toaletten och sms:en försvann. Ja, inte hon, men hennes mobil hamnade i toaletten. 

Då hörde jag inte av henne på flera dagar och blev så otroligt orolig att något hänt henne. Själv trodde hon att hon fortsatt skicka sms till mig från sin jobbmobil, där hon hade ett nummer till mig inlagt. Det är bara det att det numret gick till en jobbmobil som jag inte haft på sju år. 

Nu får jag åter dagliga sms och många är de dagar då jag inte orkar svara på dem, men det har heller aldrig funnits något krav från henne att jag ska göra det heller. Att veta att hon finns där ute och alltid tänker på mig, är så berikande att större vänskap inte kan finnas. 

Jag kommer inte att kliva upp på någon scen igen, den tiden, den drivkraften finns inte längre kvar. Jag kommer att komma på något annat att fylla mitt behov av uppskattning med, men än så länge får det vänta. Vad det blir får jag se när det rätta dyker upp. 

Kanske jag även söker upp någon som jag inte hört av mig till på länge, kanske, men bara kanske.