Mikael pluggar teckenspråk för att få jobba med människor
FINSPÅNGMikael Eskolin är den ende manliga eleven på teckenspråkslinjen på Mo Gård folkhögskola. Han hoppas att fler killar ska gå utbildningen i framtiden. Han tycker dock inte att det är svårt att vara ensam kille i klassen.- Jag har jobbat mycket inom vården, så jag är van att jobba med kvinnor.
Fotograf det säger Mikael Eskolin på den här bilden. FOTO: GUNNAR JOHANSSON
Foto:
- I början var det svårt att komma in med folk här i Finspång, säger han. Men jag har fått vänner genom mina klasskamrater.
Mikael visste redan vid unga år att han skulle jobba med människor. Det började faktiskt med pryo när han var 14 år. Den gjorde han inom sjukvården.
-Då blev det klart för mig: Jag ska jobba med människor!
<b>Tillval</b>
I skolan hade Mikael teckenspråk som tillvalsspråk. Han har inga döva i släkten eller vänkretsen, hade ingen tidigare erfarenhet.
- Nej, jag tyckte helt enkelt att det verkade intressant.
Han gick ut gymnasiet 1996 och sedan var det dags för lumpen.
- Sedan började jag jobba inom vård och omsorg i Mariestad. Det var hemtjänst, äldreomsorg och handikappomsorg.
Mikael tyckte inte riktigt att den kommunala vården i Mariestad tog hand om sina anställda. Men själva jobbet tröttande han inte på.
- Jag tycker om människor, gillar att prata och umgås. Och det ger ofantligt mycket när man kan hjälpa.
Tankarna på teckenspråksutbildning dök upp. Första gången han sökte kom han dock inte in.
- Då sökte jag till en skola i Fellingsbro. Efter något år när jag sökte till Mo Gård kom jag in.
Tillsammans med åtta kvinnor läser han nu på andra året. Teckenspråk är förstås den stora biten. Under de två läsåren studerar eleverna också svenska, drama, samhällskunskap, psykologi bland annat.
Mikael bor i en etta med kokvrå på Nyhem. Tills alldeles nyligen har han också haft ett extrajobb här.
- Jag har jobbat med dövblinda här på Nyhem.
<b>Saknad</b>
Att jobba extra var ett sätt att sysselsätta sig när han var ny på orten. I början var han tveksam till att jobba med dövblinda, trodde att han inte skulle klara av det.
- När man känner så handlar det bara om bristande erfarenhet. Man lär sig av de andra, både personal och boende.
Nu har det tvärtom blivit så att arbetet med dövblinda intresserar Mikael alldeles särskilt. Men hans extrajobb på Nyhem finns inte kvar.
- Nej, de jag jobbade hos har flyttat från Finspång, säger Mikael och det syns tydligt att han känner en stor saknad.
Jobba extra kommer han dock att göra, fast inte just på Nyhem.
<b>Musik och data</b>
Vad ägnar man sig då åt på fritiden i Finspång? När han var nyinflyttad blev det en hel del träning, men det räcker inte tiden till för nu.
- Musik är ett stor intresse, så det lyssnar jag mycket på. Ibland klinkar jag lite gitarr också, men bara för mig själv. Jag sitter mycket vid datorn, chattar ganska mycket.
Ibland gå han ut med kompisar på disko och då är det No1 Finspång som gäller. När folk hör att han behärskar teckenspråk brukar de bli intresserade och vill att han ska säga det ena efter det andra.
- När man var yngre kunde det hända att man fick en gliring över vårdjobbet, men det har folk växt ifrån nu.
I framtiden planerar han att gå vidare och utbilda sig till teckentolk. Den utbildningen finns inte här, så då blir det ännu en flytt. Men det är inte omöjligt att han stannar ett tag till i Finspång.
- Jag tycker det är en bra människosyn på Mo Gård, så jag jobbar gärna här en period.
För Mikael är det viktig att sätta den han jobbar med i centrum.
- Vi ska stötta dem vi jobbar med. Det är inte vi som ska bestämma över människorna. Det är den enskildes behov som ska vara i centrum. Varje människa har rätt att bestämma över sitt liv.
Så jobbar vi med nyheter