Med popbandet "14" var han med om att spela in flera singlar, en LP och en musikfilm och gjorde hundratals spelningar runt om i Sverige.
– Vi hade faktiskt också ett tvåveckors-gig på en krog i Nyhavn i Köpenhamn. Vi spelade maratonpass om fem-sex timmar varje kväll utom på helgerna då det blev ännu längre tid på scenen, berättade Kenneth Wahlberg för mig när jag en kväll tidigare den här veckan hälsade på hemma hos honom och hustrun i Hällestad.
Det här med efternamnet "Wahlberg" är ganska nytt för Kenneth som ju föddes som en Larsson på Finspångs BB 1946.
– När jag och min nuvarande hustru gifte oss för 11 år sedan så tog vi min farmors flicknamn Wahlberg som gemensamt efternamn. Långt tillbaka i poptidens Finspång på 60-talet var det inte många som ens visste att jag hette Kenneth; det var "Kecke Larsson" som gällde då.
Hemma i den nybyggda lägenheten på Östermalm dit familjen flyttade 1951 hördes ofta pappans vackra sångröst.
– Han gick och tog sånglektioner i Majorsvillan. Själv började jag med att ta pianolektioner i tioårsåldern. Men det riktiga genombrottet för musiken det kom när storebrorsan Conny kom hem med en elgitarr och förstärkare som han köpt för sin första lön på sitt första jobb, berättade Kenneth.
Bröderna bildade bandet "14" ihop med några kompisar. Storebror Conny och bandmedlemmen Olle Nilsson - som senare skulle slå igenom med dunder och brak som John Lennon imitatör - "spottade ur sig egna låtar" vilket gav "14" lite av en särställning.
– I september 1965 vann vi popbandstävlingen och fick spela in en singel på Olga Records i Stockholm. Det var stort. Och vi hade riktigt kul under ett par år. Jag jobbade lite här och där och när det svängde som mest så var jag parkarbetare i kommunen. "Park-Lasse" var chef. Han hade själv spelat gitarr när han var ung och varje gång jag kom och bad om ledigt för att åka på turnéer och spelningar så sa han bara "Åk du, klart du ska åka", sa Kenneth.
Tiden med "14" tog slut den 27 oktober 1967.
– Då var jag, Conny och Olle till slut tvungna att rycka in och göra lumpen på F 13 i Norrköping under ett år. Här fanns ingen Park-Lasse som sa "klart du ska åka" när vi sökte om permissioner för att spela. Så där tog det slut, berättade Kenneth.
För honom hade dock musikresan bara börjat.
– Jag såg en annons i Folkbladet om en pianoteknikerutbildning på Ljungstedtska skolan i Linköping. Det var en bra skola. Det gäller att träna upp örat och att ha känsla för harmonierna, sa Kenneth.
1975 tog livet en ny vändning för Kenneth. På Roskildefestivalen i Danmark träffade han Jennifer; en kvinna från USA. Tycke uppstod som det heter. Hon var ute och reste i världen och hade siktet inställt på Kenya i Afrika.
– Hon kom och hälsade på i Finspång. Jag var tämligen nyskild vid den här tiden och hade vårdnaden om min son. Vi bestämde oss för att åka till Kenya tillsammans. Vi jobbade och sparade hårt för att få ihop pengar. Jag byggde om en gammal Ford Taunus så att vi kunde bo i den. 1976 for vi tre iväg mot Afrika. Men bilen kraschade slutligen i Sahara så efter ett års flackande i Nordafrika och Europa så kom vi hem till Finspång igen vid jul 1977, berättade Kenneth.
Snart tog de ny sats. De bodde billigt inne i skogen mellan Yxviken och Rejmyre, Kenneth arbetade på Igelfors Bruk och Jennifer tog jobb som språklärare. Nu förberedde de sig bättre och längre. De köpte en Land Rover och i juni 1982 for de iväg igen. Nu skulle det faktiskt dröja ända tills 1995 innan Kenneth mer permanent kom hem till Finspång igen.
Vi satt i soffan hemma hos Kenneth och tittade på de stora vägkartor över Afrika som han hade kvar från äventyret där den lilla familjen till slut landade i Nairobi i Kenya i sju år.
– Sonen läste på high school där och jag fortsatte min framgångsrika karriär som pianostämmare som försörjt oss väl under alla år i alla olika afrikanska länder där vi for runt, berättade Kenneth.
Jennifer och Kenneth skilde sig 1992. Sonen studerade vidare och arbetade utomlands.
– När jag kom hem var jag pank och i lågkonjunkturen fanns inga jobb. Jag vart tvungen att be om hjälp hos det sociala. Som motprestation kunde jag bidra med att renovera Musikskolans 16 pianon och steg för steg arbetade jag mig in i samhället igen, sa Kenneth.
"Fascinerande" tänkte jag att sitta här i Hällestad och dricka kaffe och äta hembakta bullar tillsammans med den svensk som antagligen stämt flest pianon någonsin i Afrika.