Solen skiner över Vibjörnsparkens stora fält under torsdagsförmiddagen. Bilar, tält och bord radar upp sig och bildar en allé med försäljning av allt du kan tänka dig. Vid ett bord lyser det klarrött från kartonger med röda vinbär, på en stol bakom bären sitter Karin Sundin Nordlund från Norsholm.
– De här röda har jag plockat själv från trädgården i går kväll. Jag har även svarta vinbär på gång om några veckor, säger Karin.
Loppisen som anordnas av Sonstorps IK har länge hållit till i parken om somrarna. Karin, som även brukar stå på loppis hemma i Norsholm, har varit här fler gånger än vad hon kan minnas.
– Kan inte säga hur många år i rad jag varit här, kanske sedan början på 2010-talet? Säger hon.
Det är ett virrvarr av människor på loppisen, både unga som gamla. Det är många som är återkommande säljare, medan andra gör sitt första försök.
Vad har fått dig att komma tillbaka?
– Man träffar så mycket härliga människor och det gillar ju jag. Så får man ju komma iväg lite också, det gäller att hålla igång när man kommer upp i åldern, säger Karin och skrattar.
Någon som är ny i Vibjörnsparken är Ulrika Freberg från Norrköping. Även om hon är rutinerad på loppis har det aldrig blivit av att ställa ut i Finspång förrän nu.
– Jag letade efter någon kul loppis att ställa ut på. Den här stack ut från mängden då den var på en vardag, det brukar vara svårt att hitta annars, berättar Ulrika.
På bordet framför henne finns allt från lampor till porslin. Bredvid sig har hon även en klädställning med allt från sportigt till propert. Blandningen är en rolig del av att gå på loppis, tycker Ulrika.
– Det är smått och gott. Arvgods, sådant som jag har fått och saker jag inte längre vill använda själv... Det är det som är kul, säger hon.
Viola Karlsson och maken Anders har varit gifta i 41 år. De har inte hållit på med loppis riktigt lika länge, men är trogna Vibjörnsparken sedan ett par år tillbaka.
Hur ofta är ni här?
– Vi är här varje torsdag så länge det inte regnar, men då blir oftast allting inställt, säger Viola.
Vad får er att komma tillbaka?
– Folket. I dag är vi ju ovanligt många dessutom. Det är alltid fin stämning och några av oss som har fasta platser känner till varandra sedan länge, säger Viola.