När man bläddrar i Östergötlands Folkblad (som Folkbladet då hette) från månadsskiftet mars-april 1917 reagerar man först och främst på storleken, dagens tabloidformat känns pyttigt i jämförelse – på den tiden gick det åt ett skapligt köksbord för att överhuvudtaget få plats att slå upp tidningen. En annan sak som slår en är det faktum att det nästan inte finns några bilder överhuvudtaget – men ger man sig tid att tränga in i textmassan kan man hitta nog så målande beskrivningar av egendomliga händelser och tidstypiska nyheter.
Den 11 april rapporteras om en incident som hände när en tjur tillhörande arrendatorn av Rejmyre landsbruk skulle ledas till Simonstorps station för att därifrån transporteras till slakt. Men tjuren var inte helt samarbetsvillig och började ”krångla”, i denna process gick nosringen sönder och då var det kört: ”Besten” blev lös och anföll de två förarna ”vilka hals över huvud måste retirera in i skogen”. Tjuren följde efter men en av männen lyckades fly och hämtade inspektorn medan den andre gömde sig bakom ett nedfallet träd. Till slut anlände den nu beväpnade inspektorn. ”Det fanns ingen annan utväg än att med ett välriktat skott förpassa tjuren till de sälla jaktmarkerna” informerar artikeln.
I nutid har en och annan hörts gnälla över det blåsiga och småkalla vädret under mars månad men dessa klagomål förbleknar när man läser en rapport i tidningen från den 23 mars 1917: ”Kölden mera till än avtager, skrives från Hällestad. På onsdagsmorgonen denna vecka har det rapporterats 20, 21 och 22 minusgrader på flera ställen”. På annan plats i tidningen publiceras också ett debattinlägg som konstaterar att det kalla vädret leder till att ”folk fryser och svälter ohyggligt”.
När det gäller svälten ska man komma ihåg att det var brinnande världskrig vilket ledde till ransoneringar av olika sorter, dessutom var det hög arbetslöshet. I mars 1917 hade också revolution genomförts i Ryssland vilket ledde till en politisk polarisering även i Sverige. Senare under våren 1917 skulle ransoneringar och fattigdom leda till det så kallade "hungerupproret" som ägde rum i Västervik.
Men det var inte bara elände och dåliga tider – åtminstone inte för alla branscher. Järnindustrierna gick som tåget – man kan väl anta att kriget inte direkt kylde av dessa behov. Den 30 mars 1917 konstateras i Östergötlands Folkblad att det är livligt vid de stora järnindustrierna i Norra Östergötland på grund av den mängd order som strömmar in: "I flera industrier arbetas både dag och natt, varigenom arbetarna erhålla goda förtjänster".
Som det verkar var det förmodligen en fördel att jobba inom denna industri under denna tid och då som nu var situationen sådan att trots att arbetslösheten var stor var det brist inom vissa yrkesgrupper. Artikeln i tidningen fortsätter: "Finspongs metallverks ab:s artiklar röna en så livlig efterfrågan att formlig auktion råder för dess tillverkningar. Även vid Ljusfallshammars snickeribruk och Brenäs bruk råder liknande brådska, på yrkesskickliga arbetare har man emellertid ej överflöd.".
Finspongs metallverk AB hade fötts ur askan av det gamla anrika Finspongs Bruk och vid den här tiden hade man påbörjat en omställning till att bli ett modernt metallverk – något som lyckades över förväntan och som kom att prägla Finspång i många år framöver.