60-årige Leif Lidholm lärde känna filippinska Florita för ett par år sedan.
– Vår relation blev väldigt djup på en gång, berättar Leif.
I augusti förra året åkte han till Filippinerna för att leva med henne. Tanken var att alla betalningar, som räkningar och försäkringar skulle skötas via internet, men på grund av dåliga internetförbindelser fungerade inte överföringarna.
– Internet fungerade väldigt dåligt, där vi bodde fem timmars enkel resa från närmaste stad. Jag kunde aldrig följa mitt saldo, berättar Leif Lidholm.
I februari i år blev den personliga katastrofen ett faktum.
– Jag ramlade på en balkong, det var cementgolv och jag krossade min högra höft. Jag har jobbat inom vården, så jag visste att om jag inte försöker ställa mig upp dör jag på grund av propp eller blödning. Det räddade mig, skulle det visa sig.
Men någon räddning genom ekonomiska skyddsnät visade sig inte fungera. Vårdkliniken begärde 70 000 kronor enbart för höftprotesen och betalningarna via nätet hade inte fungerat, så försäkringarna gällde inte längre. Något flyg till Sverige för vård kunde inte finansieras. Leif berättar att resebyrån sa att avbeställningsskyddet inte gällde eftersom han personligen inte avbokat flygresan.
– Det var en fruktansvärd smärta. Jag fick blodförgiftning, infektionen höll på att kosta mig livet. Men Florita och hennes familj hjälpte och stöttade mig hela tiden.
Med hjälp av sin 84-åriga mammas pengar kunde han flygas hem i somras och i höstas opererades Leif på Vrinnevisjukhuset. Åtta månader efter att höften krossats i Asien.
– Jag har haft såna smärtor. Jag hade kramp i benen hela tiden i Filippinerna, säger Leif.
Operationen tog tre och en halv timme.
– Läkaren sa att han aldrig hade sett en sådan skada, säger Leifs granne Pia Andersson.
Florita var tvungen att resa tillbaka till Filippinerna efter en tid och Leifs ekonomi har nått botten. Stora pengar har förlorats på grund av alla missade betalningar vid utlandsvistelsen. Bland annat blev han av med sin bostadsrättslägenhet i Igelfors och han har stora skulder hos kronofogden.
– Jag har förlorat allt och har ingenting kvar. Jag har som tur är fått matpengar av Finspångs församling. Det är jag mycket tacksam för, säger Leif Lidholm.
Han har även haft stort stöd av Pia Andersson.
– Jag försöker hjälpa till så mycket jag kan. Jag är sjukpensionär och vill ställa upp för andra som har det svårt, säger Pia.
När Florita levde i Finspång ansökte de om anhörigvårdsersättning hos kommunen.
– Men det avslogs omedelbart med motiveringen att anhörigstöd bara ges om personen är döende, berättar Pia.
Leif vill varna för hur mycket som kan gå fel i tillvaron om du vistas på en plats där inte internet fungerar.
– Jag hade en bankdosa, men den fungerade inte heller. Skype har inte heller fungerat.
Nu har han en ny höft och håller på med rehabiliteringsträning.
– Jag väntar på att få klartecken från ortoped, läkare och sjukgymnast.
Leif räknar sambon Florita som sin hustru och han ser inte Sverige som sitt hemland längre.
– Jag ska hem till Filippinerna. Jag vill inte vara kvar här. Jag längtar till min Florita. Hon har ett hjärta av guld. Min nyårsönskan är att få åka tillbaks hem igen. Det är målet, konstaterar Leif Lidholm.