När Folkbladet besöker Konstföreningen på onsdagen
står Mikael Kihlman med en färghink och pensel i högsta hugg.
- Jag bättrar på väggarna, det var lite slitet. Jag är ganska noga sådär med ljus och färger kring mina verk, förklarar han.
Mikael Kihlman är känd inom grafikkonsten. Men han målar även oljemålningar och gör litografier.
- Grafiken har tagit mig ut i världen. Jag får inbjudningar att närvara vid utställningar runtom i världen. Nu har jag nyss kommit hem från en Grafikerkonferens i St Lewis, utanför Chicago.
Europa skildras
Mikael är mest känd för sin torrnålsgrafik, med bilder från hans resor i Europa.
- Jag gillar städer med historia och patina. Mina favoriter är Krakow i Polen och Lvov i Ukraina. Jag dras ofta till gamla judiska platser, men jag vet inte varför. Jag har inga judiska rötter själv.
På sina resor läser Mikael mycket om platsen och fotograferar för att minnas.
- I grafiken ska man kunna se vart platsen är i från. Det kommer ofta fram folk på utställningarna och säger "Där har min farmor bott". Sedan berättar de massor om platsen. Då får man en mänsklig bit in i bilden. Städerna finns alltid kvar och överlever oss människor. De rymmer mycket öden, men även hopp och glädje.
Alltid ljus i mörkret
Ljuset och känslan i verken är viktigt för Mikael. Det är mycket mörker i konstverken, men ljus finns det alltid med.
- Ljuset bygger upp bilden. Det finns alltid hopp i bilden, precis som i livet. Det är aldrig nattsvart.
Intresset för konst har funnits hela livet. Redan som barn ritade Mikael hela tiden.
- Jag har nog alltid varit en "bildmänniska", det är så jag lär mig att se världen. I skolan på geografin ritade jag kartorna för att lära mig länderna. Samma på historielektionerna, men då ritade jag kungarna istället. Jag orienterar mig genom världen i bilder.
Förutom tavlorna så har Mikael med bronsfigurer.
- Det är människor som kommer från min konst. Kvinnan är en som varit med i flera av mina verk. Hon går till marknaden för att sälja äpplen.
En annan sak som återkommer mycket är hundar. Mycket på grund av att Mikael själv haft en beagle.
- Jag såg min stad på ett helt annat sätt då jag hade hund. Den måste ju gå ut så vi promenerade både morgon och kväll överallt. Det saknar jag i dag. Men i mina konstverk är det ofta med en man som går med en hund, berättar Mikael Kihlman.