Vad har jag gjort i helgen? Jag har hängt med tusentals andra tjejer i vattnet. Eller hängt och hängt, jag har trängts med dem. Jag har till och med fått en och annan spark och råkat ge ännu fler tillbaka. För vi har simmat mot klockan i Vansbro.
I lördags var det nämligen dags för Vansbro tjejsim och som en sista gren innan jag klarat hela tjejklassikern var jag tvungen att hoppa i Västerdalälven och simma en kilometer.
Alla verkar ha väldigt bestämda åsikter om hur det är att simma i Vansbro, det ska vara både trångt, kallt och strömt. Men efter helgen vet jag bättre. Med 19 grader i vattnet gick det knappast att klaga på kylan, speciellt inte när de flesta hade våtdräkt. Att det är strömt går inte att förneka, inte heller att det blir trångt om man väljer att ställa sig längst fram i sin startgrupp. Kallsupar och sparkar får man räkna med.
Men så fort man klivit i mål och fått medaljen runt halsen händer någonting, helt plötsligt är alla jobbiga känslor borta - man vill göra det igen! Mycket beror på den fantastiska stämningen som finns under de flesta träningslopp. Alla peppar och hjälper varandra att ta sig in i mål.
Det är lite som att de tillbakadragna svenskarna blommar ut efter målgång. Helt plötsligt får jag kramar och hejarrop av helt okända Svenssons.
Att ha ett lopp att träna till är för mig ett sätt att veta att jag inte kommer att lägga av med träningen. Känner man inte för att börja med Kraftloppet den 20 augusti slår jag ett slag för att påbörja tjejklassikern, halvklassikern eller hela klassikern.
Förutom att man under ett helt år har olika mål att träna till och får se vackra platser runt om i Sverige så är gemenskapen man får med okända människor innan, under och efter loppen helt otrolig.
Och så är det ju det där med medaljen. Hur töntigt det än kan låta så är den oerhört viktig. Den är beviset för att man kämpat, orkat och vunnit över sig själv.