Johanna Bådmyr hemma hos Mariya Puris som flydde med sin familj från kriget i Ukraina i mars och nu bor i Finspång.
De familjer som Johanna har hjälpt och som är kvar i Finspång åker hon och hälsar på minst en gång i veckan.
– Oftast har jag med mig något som de behöver, säger Johanna innan hon lämnar över en påse med grejer till Mariya Puris, som bor med sin familj i en lägenhet på Dunderbacken.
Kaffebryggaren är snart igång och samtalet fortsätter.
– Jag tror på att det är bra att ha en förankring i samhället, som inte har med myndigheter att göra. Vi brukar fika och prata om allt möjligt. Det kan vara hur det går i skolan för deras barn och hur det fungerar med att lära sig det svenska språket. De kan också behöva hjälp med kontakter när det gäller sjukvård och att göra bankärenden. Det är fantastiska människor, annars skulle jag inte hjälpa dem, säger Johanna.
Att hjälpa människor ideellt, och även djur, är ingenting som plötsligt dykt upp för 37-åringen från Grytgöl på grund av Rysslands krig mot Ukraina.
– Nej, det har alltid legat mig nära. Ett tag var jag med i en organisation som hjälpte hundar och katter i Rumänien. Vi vaccinerade och kastrerade djuren som levde under hemska förhållanden. Jag har också hjälpt våldsutsatta kvinnor, både i gruppsamtal och via telefon.
Hon har även drivit familjedaghem i den egna bostaden och ordnat gruppträffar för mammor och barn.
"Det är fantastiska människor, annars skulle jag inte hjälpa dem", säger Johanna Bådmyr om de ukrainska flyktingar hon möter.
När kriget i Ukraina blev verklighet i våras, så öppnade Johanna sitt hem i Grytgöl för ukrainare på flykt.
– Två familjer har bott hos mig, sedan har jag hjälpt ytterligare 14 familjer i Finspång, säger hon.
Johanna bodde på ett barnhem i Polen från det att hon var fem år tills att hon blev adopterad av en svensk familj som sjuåring.
– Jag vet hur illa det kan vara på barnhem, det var ren misär och jag var med om fruktansvärda saker som jag har svårt att prata om än idag. Det är därför jag vill hjälpa barn som har det dåligt. Vi stöttar bland annat barnhem och barnfamiljer i nöd i Odessaregionen.
En del av alla säckar med kläder som finns i en lagerlokal för vidare transport till Ukraina.
En kvinna som flydde från Ukraina när kriget startade och som Johanna hjälpt i Finspång, har valt att flytta tillbaka med sin familj till staden Tjerkasy i centrala Ukraina.
– Hon arbetar på en barnklinik där och har kontakt med två barnhem. Vi stöttar dem genom föreningen Together we stand, som jag driver med min vän Ida Larsson. Nu är vi säkra på att det vi samlar in hamnar i rätta händer och kommer barnen till del. Det känns mycket bättre när vi har en personlig relation med mottagaren. Vi kan också berätta för de som skänker till exempel kläder exakt var deras grejer hamnar, säger Johanna.
Johanna Bådmyr säger att det nästan känns overkligt att vara nominerad till Årets Finspångare.
Du har fem barn i ålderspannet ett till sexton år, du studerar i Örebro och ni bor i ett stort hus på landet som behöver sin tid. Var hittar du kraften och orken att engagera dig så mycket som du gör?
– För att jag kan, kommer det korta svaret direkt.
– Det ger mig jättemycket att hjälpa till och det är superviktigt att få in människorna som kommer till Sverige i samhället, förklarar Johanna.
När Johanna ska berätta hur det känns att bli nominerad till Årets Finspångare tar orden till en början slut.
Efter en stund säger hon med ett leende:
– Det känns nästan overkligt. Jag är inte så bra på att sälja in mig själv.
Sälja in sig själv behöver nog inte Johanna Bådmyr göra. Hennes stora hjärta för sina medmänniskor lär klara det jobbet.