Soffan, ett loppisfynd som Ulrika Jeansson trivs med att sitta i, även om de tillfällena är få.
Trots den gröna vintern, milda och disiga vädret räknas timmarna ned till jul.
I Ulrikas Jeanssons uterum finns det kanske mest tydliga beviset på vad som väntar, och de flesta längtat efter.
Men som med de oförutsägbara smittvågorna blir det annorlunda i år.
– Det kräver lite logistik. I år har det varit lite knöligare på grund av pandemin, men många har lämnat julklappar de skänkt i vårt uterum. Så har vi sluppit att träffas, säger Ulrika när hon visar de hundratals paket som spontant fyllt uterummet i Viggestorp.
För Ulrikas familj är julafton inte lika traditionell som för de flesta andra.
Ni vet, ritualerna.
Julbord, Kalle Anka, och julklappsöppning med den närmaste familjen. Ändå handlar det mycket om att ge. De senaste tio åren har hon och sonen Per samlat in julklappar, som folk och företag skänkt, och delat ut dem till de som inget får.
I måndags startade årets utdelning. Paket till Röda Korset, olika boenden och julaftonsfirandet.
– I år blir det annorlunda, det blir ingen fest på Högby som vi haft de senaste tio åren. Vi ska fira ute med LP-stiftelsen i år på julafton. Fiket som drivs för kantstötta människor som behöver stöd. Alla på Högby kommer få ett paket på dörren, det är ett par hundra människor som kommer få julklappar, berättar Ulrika.
I början var det mycket ringande och jobb för att få igång processen med att skänka. De senaste åren har insamlandet fungerat med viss automatik.
– Det är människor och företag som skänker. En del behöver vi inte ens fråga efter, utan julklapparna kommer ändå. Det vi bidrar med är tid, för det går åt en del att genomföra det här, säger Ulrika.
Att vara tillgänglig, svara och ha koll på det mesta tas för givet i rollen som kommunstyrelsens ordförande. Men vad gör Finspångs mest offentliga ansikte och röst på sin egen fria tid?
Kanske mest som de flesta andra.
En ljudbok, ett par hörlurar och längtan efter den varma och ljusa årstiden.
– Jag är sommarmänniska, brukar åka utomlands varje år till samma ställe. Jag behöver lite sol och är fullt nöjd när det inte blir kallare än så här. Har inga problem med värmen, säger Ulrika Jeansson som berättar att hon ständigt fryser under de mörka månaderna.
Kanske fördrar hon sommaren också för sina gröna fingrar. Trädgården är ett intresse som Ulrika håller varmt om hjärtat.
– Det syns inte nu, men jag odlar mycket runt huset. Tomater var säkert 50 olika sorter som mest. Jag odlar också även ute i Risinge och i vårt uterum. Jag brukar säga att jag driver odlingen, men vattningen får man gärna vara behjälplig med. För man äter gärna sedan, säger Jeansson och skrattar om det växande intresset.
Den kanske mest förekommande bilden av ett kommunalråd, som talar i kommunfullmäktige inför ett av många vardagsbeslut.
Det är inte bara covid som gjort att det blivit ett annorlunda år. Yngsta sonen Per har flyttat till Stockholm för att satsa på en framtid som fotbollstränare och studier på Gymnastik- och Idrottshögskolan, GIH.
2020 blev första säsongen utan fotboll i Torstorp för Jeansson.
– Det var en konstig sommar. Jag är van vid att man ska åka till Atlaslunden och titta på fotboll varje helg. Jag har varit fotbollsmamma hela livet, men kan egentligen inget om fotboll. Skjutsat, tvättat, stått bredvid och i kiosken. Man har sin vardag speciellt när flera av barnen varit aktiva.
Turbulensen i IFK Norrköping, den allt snabbare tränarkarusellen i den professionella världen gör att han känner en viss reservation inför sonens karriärval.
– Det gör lite ont i mammahjärtat för det är tufft just nu. Att du kan få gå som politiker, det kan hända. Men det går mycket snabbare i fotbollsbranschen. Han är målmedveten, så han kommer lyckas. Det är jag övertygad om, säger Ulrika om sonen som tränar ett ungdomslag i Hammarby vid sidan av studierna.
Precis som hon sett dottern Josefine växa upp och stå på egna ben.
– Jag är superstolt över min dotter som är färdig förskollärare och en mycket duktig pedagog på sitt jobb i Norrköping.
Till familjen räknas också en ensamkommande pojke som kom 2015. Zia Aatayi var 13 år, kunde inte ett enda ord svenska eller engelska. Det var mycket google translate inledningsvis. Idag är han enda "barnet" kvar i huset. Precis som för de andra sparas det för körkort och grundplåt tills han är flyttfärdig.
En framtid som är högst oviss.
– Han pluggar på gymnasiet, men det här med uppehållstillståndet är lite oklart, det kan man säga.
Känns det oroligt?
– Det är klart att det gör. Fem år av hans liv är en lång tid. Det är också svårt. Skulle han skickas tillbaka skulle han hamna i Afghanistan, där var han tills han var 1,5 år bara. Där känner han ingen alls. Det känns inte speciellt bra om det skulle hända. Det är inte så mycket vi kan göra någonting åt, utan bara leva i nuet.
I år har de som skänkt julklappar kunnat ställa in dem i uterummet. "Det är sorterat och märkt även om det ser lite rörigt ut", ursäktar sig Ulrika med hundratals paket som ska delas ut inför julen.
Ulrika Jeansson växte själv upp i ett folkrörelseengagerat hem. Unga Örnar, senare SSU. Sedan blev det barn, flytt och studier innan hon kom tillbaka till Finspång 2002. Den politiska karriären tog egentligen fart 2006. Valet 2010 stod hon på riksdagslistan, men Socialdemokraterna tappade mandat. Till skillnad från sina socialdemokratiska föregångare i Finspång har Jeansson hela tiden haft en förhandlingsroll lokalt.
– Samarbete är ganska personbundet på lokal nivå. Skulle det skära sig kan det bli ganska jobbigt. Men här har det fungerat ganska bra. Det vore enklare att ha majoritet som förr. Men jag ser en farhåga i att man gjorde upp om sakerna redan innan mötena.
Lasse Stjernkvist lämnade i Norrköping inför kommande val. Har du funderat i de banorna?
– Det där när man ska hoppa av har jag tänkt på själv en del. Om eller när det ska ske. Det finns nog inget rätt eller fel, utan det blir mer när det passar en själv. Jag har varit heltidspolitiker i tio år, någon gång måste man sluta. Kanske släppa fram nya människor? Samtidigt har jag inte haft det här uppdraget så länge. Knappt tre år, säger Ulrika Jeansson.
Hon har en bakgrund och utbildning som lärare och har jobbat med ett EU-projekt riktat mot unga arbetslösa vuxna.
– Det jag saknade mest var att slänga käft med de jag jobbade med. Men för att de skulle vara rustade för att söka jobb var det mycket annat som behövde lösas. Då var det mycket coachande, mycket samtal. Det kunde jag sakna i början. Mina kollegor idag är inte riktigt den målgruppen, säger Ulrika och ler.
Något liknande jobb igen i framtiden?
– Det kanske jag vill när jag landar in i det. Helst kanske jag skulle vilja ha en handelsträdgård. Jag gillar att göra sådant.