Det är inte långt mellan den finska föreningens lokal på Vallonvägen 20 till Bergslagsbron, där den svenskfinska flaggan vajar.
– Den har lite drag av åländska flaggan, säger Riitta Saapunki före fotografering.
Men utan rött.
Vitt, blått och lite gult.
Andreas Ali Jonasson som ritade flaggan 2007 hittade en vacker kombination.
24 februari är sedan 2011 Sverigefinnarnas dag.
675 000 bor här med finska rötter. Finspång inte är de tusen sjöarnas land, men det finns ändå 400 i kommunen. Det var behovet av arbetskraft som gjorde att många kom till Sverige för att bygga en framtid, i ett land som behövde tillväxt.
Riitta Saapunki var tio år då hon kom hit juni 1970.
– Det var utan att kunna ett enda ord svenska. Ingen av oss kunde det. I augusti började jag skolan. I min klass var det fyra stycken som var i samma situation. Vi fick extraundervisning i svenska, det fungerade bra sedan. Men jag kände inte att jag kom efter på något sätt. Jag tror finska årskurs tre var lite som svenska fyran, berättar Riitta.
Idag är elva procent, cirka 2300 invånare i Finspångs kommun sverigefinnar.
Riitta berättar att hon även idag står med en fot i varje land.
– Jag har funderat mycket på det här och jag känner mig som en sverigefinne. Svensk blir man aldrig riktigt om man inte är född som det. Jag är inte riktigt finne heller. När jag är där, känner jag mig som en turist, berättar den 61-åriga halvtidsstudenten.
Det var under covidåret 2020 som hennes jobb sedan 31 år tillbaka på Finspångs Taxi försvann. Riitta hade själv covid, blev inlagd men klarade sig från respirator. Hon var utan jobb i två veckor då hennes tvåspråkighet blev en tillgång.
Idag jobbar hon halvtid på Storängsgården på en avdelning med finsk profil. Den andra tiden lägger hon på vård- och omsorgsstudier.
– Min skolbänk är mitt köksbord hemma men det fungerar. Ibland undrar jag om det är vettigt att jag gör det vid min ålder men tänker att jag inte behöver vara arbetslös sedan och studierna går faktiskt bra. Tycker kommunen att jag är värd den utbildningen, ska jag satsa allt jag kan, säger Riitta som varit ordförande i Finska föreningen i snart sju år.
De skulle firat 60 år i fjol, men det fick ställas in.
– Vår verksamhet legat nere i princip. I fjol var det 134 medlemmar, medelåldern är ganska hög. Det är ändå en trygghet för många.