Disa har tejp gjord för hästar och hundar på fötterna. Det är den som håller bäst och med tejpen på kan hon duscha fötterna utan att plattorna som fungerar som extra hud ramlar av.
Disa tar emot i tvårummaren på Profilenområdet i Finspång för att berättar sin historia.
– Livet blir tufft när man är svårt sjuk och saknar pengar. Jag har haft 46 öre på bankkontot i två år. Tillsammans hade jag och sambon 400 kronor kvar att leva på tills den 25 juli då Kenneth fick lön. Vi handlar så billigt som möjligt, men det hjälper inte. Utgifterna är för höga och matpriserna stiger, säger hon och häller upp kaffe i blommiga muggar.
Problemen började när hon 2014 fick diagnosen PPP, en ovanlig kronisk hudsjukdom av psoriasis-typ som kommer i skov.
– Jag får bölder på händer och fötter, strålar fötterna i omgångar i Linköping och badar dem i kaliumlösningar ett par gånger i veckan.
Speciella plattor under fötterna blir som extra hud när Disa inte har någon egen hud kvar. Varbölderna tömmer hon med en nål för att lindra smärtan. När skoven är som värst kan hon inte gå utan kryper till toaletten.
– Den värken... Det går inte att beskriva hur ont jag har. För fyra år sedan var nästan hela kroppen täckt av psoriasis.
Disa har nu fått veta att hon dessutom har "vilande" tuberkulos och Sjögrens syndrom som gör henne trött och ger ledvärk. Läkarna har ordinerat cellgift i sprutform. Men ingen berättade att medicinen är kostsam och kräver upprepande behandlingar.
– Jag fick en chock på apoteket när kvittot visade 1 700 kronor. Trots intyg från sjukvården att jag behöver medicinen sa Försäkringskassan nej, säger hon och förklarar att högkostnadsskyddet bara täcker delar av utgifterna.
Speciella plattor fungerar som ett extra lager hud på fötterna när Disa inte har någon egen hud kvar.
Samtidigt har hon alltså ingen inkomst. Sista kontakten med arbetsmarknaden hade hon 2020. På den tiden jobbade Disa som fastighetsskötare. Genom åren har hon även jobbat som tandsköterska, lokalvårdare, med hemtjänststäd och arbetsprövat på bilskrot.
– Jag kan inte ta ett arbete när jag inte vet hur många dagar jag kan jobba på grund av smärtorna. Arbetsförmedlingen skrev ut mig efter arbetsträningen då jag inte uppfyllde kravet på tio timmar i veckan.
I soffan spenderar Disa det mesta av sin tid.
Disa har inte rätt till A–kassa och Försäkringskassan nekar henne sjukersättning och sjukpenning. Myndigheten bedömer att hon borde kunna hitta ett jobb som fungerar för henne och att hon, med hjälp av fortsatt medicinsk behandling och stöd av psykiatrin, bör kunna jobba deltid.
Försäkringskassan vill inte utveckla beslutet och förklarar att enskilda fall inte kommenteras i media. Men Disa köper inte myndighetens bedömning.
– Ingen skulle vara gladare än jag om jag kunde få hjälp att jobba hemifrån och ha en egen lön. Jag är ingen latmask.
När Disa är ensam hemma och hennes skov är som värst kan hon behöva krypa på alla fyra för att ta sig till toaletten.
Inte heller från socialtjänsten får Disa några pengar. Enhetschefen vill inte uttala sig i enskilda ärenden, men anledningen till Disa nekas försörjningsstöd är man ser till hela hushållet – och att sambon Kenneth har både tillgångar och inkomst.
– Men vi har ingenting att sälja som förbättrar ekonomin. Kenneth äger en gammal Volvo och möblerna är köpta på återvinningen, säger Disa.
Men även för Kenneth är situationen ansträngd. Han har själv har värk i rygg, knä och höfter och har flera gånger tvingats gå hem från jobbet när Disa inte kunnat ta sig runt i lägenhet på egen hand.
– Tillvaron sliter på oss. Det är tufft. Jag har inte heller pengar så det räcker, säger Kenneth.