Jacobine Forsberg tar emot i den nybyggda villan i Finspång. Just den här dagen är hon ledig från jobbet och de två döttrarna leker med mormor som är på besök. Snart är det dags för fika. Småtjejerna sneglar mot ugnen där en sockerkaka står på gräddning och frågar både en och två gånger när den är klart.
Men den här idyllen kunde ha varit något helt annat. Ett hem fyllt av sorg.
– Ja, vi tänker på det ibland, säger Jacobine, som nyligen medverkat i den nya podcasten "Slumpens hjältar" på nätet, där lyssnarna får möta människor som gjort livräddande insatser.
De som helt enkelt var på plats när det gällde. Och det var Jacobine. Under många långa minuter kämpade hon för att rädda livet på yngsta dottern, då två år gammal, som hade satt i halsen.
Då bodde familjen i Barkarby utanför Stockholm. Jacobine skulle till jobbet och barnen tittade på tv medan deras pappa hade sovmorgon och vilade en trappa upp.
– Tjejerna brukar alltid få skorpor och smörgåsrån innan de äter frukost på förskolan och det fick de nu också. Plötsligt hör jag hur lilltjejen börjar gråta, men det låter inte som vanligt, ett hest konstigt läte. Först trodde jag mest bara att hon var lite tjurig, så där som hon brukade kunna vara. Jag lyfter upp henne, men hon kommer inte till ro så jag släpper ner henne igen.
Dottern börjar planlöst springa runt och peka på magen. Jacobine tror då att det är något fel på blöjan som hon har på sig, men när flickan sedan sjunker ner på huk förstår Jacobine att något är på tok.
– När jag vänder på min dotter ser jag att hon är alldeles blå om läpparna och kinderna är gråvita. Då fattar jag att hon har satt i halsen och håller på att kvävas. Jag skriker till min man att han måste komma. Han förstår allvaret, greppar telefonen och rusar ner till oss, fortsätter Jacobine.
Medan han gråtande ringer 112, ser hon hur dottern blir medvetslös.
– Jag dunkar henne i ryggen fler gånger, men inget händer. Jag gör hjärt- och lungräddning, men fortfarande ingen reaktion. Och så håller jag på i två–tre minuter, berättar hon.
Barnens pappa har hela tiden kontakt med 112, som försäkrar att ambulansen är på väg. Men det dröjer innan hjälpen kommer och Jacobine ser hur tiden rinner iväg, att det snart är för sent.
Den enda utvägen hon kan komma på är att stoppa ner sina fingrar i halsen på dottern för att framkalla kräkreflexer. Hon gör ett försök, fast hon egentligen vet att man inte ska göra så.
– Jag känner då att det sitter ett kletigt smörgåsrån där, som ett lock. Jag lyckas få bort lite och hon vaknar till och tittar på mig. Men kort därefter försvinner hon igen och jag minns att jag skrek rakt ut "försvinn inte".
Jacobine fortsätter att framkalla kräkreflexer och dunka barnet i ryggen och så plötsligt hör hon det befriande gråtet. Dottern har vaknat till medvetande igen. När ambulanspersonalen anländer sitter Jacobine med sin lilla dotter i famnen. Utan att släppa henne med blicken en sekund. De får följa med till sjukhuset för observation och det visar sig att den lilla tjejen har klarat sig helt utan fysiska men.
– Men det tog lång tid innan jag kunde släppa kontrollen över barnen. I början ringde jag flera gånger om dagen till förskolan. Det gör jag inte längre. Men visst händer det att jag tänker på hur hårfint det var... att hon springer här idag, för ambulansen hade sannolikt inte hunnit fram tid, säger Jacobine och tillägger:
– Numera känner vi bara glädje, ibland lägger jag mig bredvid barnen när de sover och bara njuter av deras andetag.