– Jag tycker inte att människor ska vara ensamma och utelämnade i ett främmande land. Jag vill vara en länk till Sverige om jag kan, säger Grethel Forsberg.
Det hela började när Grethel Forsberg från fönstret i den skola hon arbetade på varje dag såg en kvinna på fotbollsplanen. Hon såg så ensam ut där hon lekte med sina pojkar.
– En dag gick jag ut och talade med henne och vi började umgås.
– En dag gick jag ut och talade med henne och vi började umgås.
Kvinnan visade sig vara en flykting från Iran vars man satt fängslad. Han kom också till Sverige efter något år. Familjen stannade några år men brist på jobb gjorde att de sökte sig utomlands. I dag har Grethel och hennes man Veine fortfarande kontakt med familjen och har även besökt dem i Kanada.
SpråkbarriärSpråket har hon aldrig sett som ett problem.
– När de inte kan så mycket svenska i början får man använda teckenspråk, visa och gestikulera. Det är roligt att se hur de lär sig efterhand och lär mer och mer.
Några negativa upplevelser har inte Grethel från alla år som hon har varit engagerad i flyktingarna.
– Folk pratar ibland om rötägg som kommer till Sverige och som inte har asylskäl men jag har hittills aldrig träffat några sådana. Man lämnar inte frivilligt sitt land och sina rötter för att komma som främling dit där man inte har något.
På ett personligt plan känner hon att det ger kraft och styrka att umgås med sina nya vänner.
– Flyktingarna har lidit svårt men de ger inte upp. Om det skulle hända mig har jag lärt mig att jag kan kämpa vidare. Det inger trygghet och hopp.
Läs mer i dagens tidning.