Kirgizistan, i centrala Asien, är ett kustlöst och kuperat land, som gränsar till Kazakstan, Kina, Tadzjikistan och Uzbekistan. Där växte Rano Madaminova upp.
– Jag bodde i en liten stad, Osh, och gick i skolan i elva år. Studerade engelska och tyska på universitet.
Före självständigheten 1991 var Kirgizistan en delrepublik i Sovjetunionen. Under 1990-talet var landet relativt demokratiskt och stabilt, men tilltagande korruption ledde till Tulpanrevolutionen 2005. Sedan dess har den demokratiska situationen i landet försämrats och oppositionen förtryckts. Efter den världsomspännande finanskrisen 2008 har mycket av de pengar, som skickades hem av kirgiser som arbetat i Ryssland, sinat och fattigdomen brett ut sig.
– Det är väldigt mycket fattigdom och en hel del korruption och förtryck. Jag är så tacksam för att vi fick komma till Sverige, här är vi fria, säger Rano.
Hon fick en praktikplats som kafébiträde på Curt Nicolin-gymnasiets kafé i Bildningen och testade även på att jobba på olika förskolor, innan hon kom tillbaks till kaféet. Hon och familjen utvisades från Sverige, men fick komma tillbaks 2019, när de fick arbetstillstånd.
– Kaféet är mitt liv. Jag fick så mycket hjälp av personalen, de lärde mig prata svenska, säger Rano.
Anette Lindberg, skolvärdinna i Bildningen, jobbade tidigare i kaféet och fungerade som mentor till Rano.
– Jag lärde henne svenska, hon lärde sig ganska snabbt. Vi har haft många skratt ihop, säger Anette.
Hur vill du beskriva Rano som person?
– Hon är väldigt omtänksam och lojal, en underbar person. Det första hon sa när hon fick sin första lön var: "Hur betalar jag skatt". Hon är väldigt ivrig att göra rätt för sig, säger Anette Lindberg.
Att Rano är omtyckt visar sig mitt under intervjun när Marit Alvarsson, lärare på Bergska gymnasiet, kommer in med ett par julklappar till Rano.
– Rano är så omtänksam och bryr sig om alla andra. Jag blir glad av att se henne, för hon strålar verkligen. Hon har jobb och kan försörja sin familj. De borde verkligen få permanent uppehållstillstånd, säger Marit Alvarsson.
Vad är det bästa med att vara kafébiträde?
– Jag gillar att sälja, servera och hjälpa människor. Jag skulle också kunna tänka mig att bli lärare i engelska och svenska, men jag trivs så bra i kaféet, säger Rano.
Hon trivs i en liten kommun. Familjen bor i en lägenhet på Hårstorpsområdet. Rano berättar att klimatet i Kirgizistan påminner om Sverige.
– Det kan bli väldigt varmt på sommaren, närmare 40 grader, men även kallt på vintern, minus tio grader. Många i Kirgizistan arbetar med plantering, till exempel potatis, lök och blommor.
Fattigdomen gör att många söker försörjning i andra länder, varav de flesta flyttar till Ryssland.
– Det är svårt att leva i Kirgizistan. Jag arbetade både som engelskalärare och översättare, innan vi flyttade till Sverige.
Familjen kom via Ryssland, Finland och Stockholm, där de bodde en tid, innan Finspång blev familjens hemort. En ort där de stortrivs.
– Alla människor, gamla som unga, är så trevliga här, säger hon.
Maken jobbar som kock på en restaurang och Rano berättar att deras tre barn har planer på vilka yrken de vill satsa på i framtiden.
– De vill studera på universitet och bli tandläkare, advokat och ingenjör. Jag har uppfostrat mina barn till att bli hjälpsamma människor, säger Rano Madaminova.